Emilia med Jackson. En osminkad 14-åring ställer inte gärna upp på bild, därav handen  över ansiktet

Igår fyllde Emilia 14 år. Det var viktigt att det blev en bra födelsedag och att det var hennes dag. Så vi tog en timeout från det som hänt och koncentrerade oss på att fira världens bästa Emilia. Jag tror hon är ganska nöjd.

En av presenterna var en navelpiercing och den blev verklighet i eftermiddags   

Bildbeviset

Jag har börjat läsa Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande. Joan Didions man gick hastigt bort i hjärtinfarkt och boken handlar om hur hon jobbar sig igenom det första året som änka. Jag tycker boken är litet för intellektuell för min smak. Ett evigt hoppande mellan dåtid och nutid. Måste man krångla till allt när man skriver? Antagligen lönar det sig eftersom boken fått lysande resentioner.

Ett par saker har jag dock noterat:

När man plötsligt och oväntat drabbas av sorg så vill man gärna poängtera att det fram till katastrofen inträffade var en helt vanlig dag. Ex. de som var i Pearl Harbor när japanerna invaderade 1941 pratade gärna om solen som lyste den morgonen. Jag tänkte på ett av de första inläggen jag skrev i bloggen "Den 12 januari var till att börja med en helt vanlig dag". Man är aldrig så unik som man tror.

Joan Didion skriver också i boken att döden alltid gör sig påmind på olika sätt innan den slår till, det gör den även när det är olyckshändelse. Jag vet inte hur det är med den saken men det är en intressant tanke.

Ett irritationsmoment är de påminnelser och krav som fortsätter komma till Helena. Det har kommit några fakturor efter  hennes död. Vi har omgående kontaktat leverantörerna och förklarat hur det ligger till.  De har varit förstående och vänliga och sagt att de stoppat fakturorna i systemet.

Rent juridiskt är det så att de tillgångar och skulder  som ligger på dödsdagen är de som gäller. Vi som dödsbodelägare ska göra en bouppteckning inom 3 månader. Det kan vi inte göra förrän vi fått in alla underlag, exempelvis från Skatteverket. Därefter regleras tillgångar och skulder. Så de som har fordringar får snällt vänta.

Problemet är att trots att vi ringt flera gånger så fortsätter påminnelser och nu även inkassokrav att komma. Idag fick vi inkassokrav för några filmer hon köpt samt påminnelse på en mobilräkning.  Filmerna fick vi också inkassokrav på förra veckan. Jag ringde och förklarade hur jobbigt det är att vi får dessa  krav (vi har tidigare fått 2 påminnelser som vi ringt om) . De skyller hela tiden på att breven redan låg i systemet och inte gick att stoppa.

Jag ringde även Tele2 om mobilfakturan. Killen jag pratade med upplyste mig om att det här var kostnader som uppstått före 12 januari. Tänk det kunde jag nästan räkna ut själv.

En elak röst i mig kan inte utesluta att de medvetet fortsätter skicka påminnelser och i hota med betalningsanmärkningar. De flesta människor är rädda för att på prickar och många tycker nog det är så obehagligt att de hellre betalar. 

De hade nog inte räknat med den ilskna kärring de skulle väcka upp och de jag fick på tråden idag förbannade nog sitt öde. En klimakterietant som har en väldigt kort stubin på grund av sorg är inte att leka med :-)

Från anteckningar 130123

Natten

Jag sover förvånansvärt bra, somnar på en gång och vaknar relativt utvilad.

Helena har ännu inte kommit till mig i drömmen. Kanske inser hon att jag måste få mer krafter först.

Inatt var första natten jag drömde obehagligt. Jag letade efter något som jag inte kunde hitta. Letade överallt, lyfte på saker men fann inget. På nåt sätt fanns Oliver, vår kanin som dog i våras, med i drömmen och vi slängde in honom i buren.

Och den där starka känslan att nånting fattades som jag inte kunde hitta.

Blommor

Jag har tappat räkningen på alla blommor vi fått hemskickade. Mycket över 20 är det iallafall.

Det är så fina blommor och det känns bra för mig att pyssla om dem och skänken som blivit en minnesplats för Helena; ett fint foto, digital ram, blommor, brev, minnessaker.

Alla som hör av sig och även hälsar på är fantstiskt.

Vännen Åsa uttryckte det som att det hela utvecklat sig till ett "Här är ditt liv" Haha

Annonsen

Vad kan man skriva i en dödsannons?

Kan man skriva snygg? perfekt? Bajs i stjärrrten? (Helenaskämt)

Vilka symboler kan man ha?

Hur uttrycker man på bästa sätt vilken sorts person Helena är/var?

Underbar, älskad

Rolig matte

Vi saknar ditt skratt

Vi saknar ditt leende

Vi saknar dina skämt

Du är alltid i våra hjärtan

En virvelvind som svepte in

Vi älskar och saknar dig dag och natt

Ditt knäppa fån - du lämnade jorden med ett dån

Ett rum ändrade karaktär när du kom in

Det märktes när du var i rummet.

Imorgon ska vi tillbaka till begravningsbyrån och då ska vi vara klara med annonsen.    

Har inga bilder från när vi hade som mest blommor, lägger upp dessa bilder från första dagarna

När man drabbas av en stor förlust upptar den allt  under lång tid. Man behöver inte söka upp sorgen, den finns där oavsett vad du gör eller var du befinner dig.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det är ett stort arbete att sörja. Man behöver energi, sömn och avkoppling för att orka.

Du sörjer inte renare och djupare för att du struntar i att äta och går omkring i otvättade mjukiskläder.

Under den här perioden sen vi förlorade Helena har jag hela tiden varit noga med hygien; att duscha och borsta tänder. Jag har också valt kläder med omsorg som jag tycker är fina och som jag trivs i.

Mindre än två veckor efter Helenas död åkte jag ner till Tumba Centrum och handlade flera kassar med kläder eftersom jag "inte hade nåt att ta på mig".

Det är viktigt att äta och att äta bra. Nyttig, tillagad mat på regelbundna tider. 

Jag brukar i vanliga fall ha god, nästan för god aptit och det har inte varit annorlunda nu. Vid tillfällen då vi gjort något extra jobbigt har ofta hungerns slagit till direkt efter. Minnesstunden som hölls för Helena dagen efter hennes död avslutade Tommy med orden: "Tack för att ni kom, nu måste vi åka hem och käka"

Det kan tyckas underligt att man tänker på mat vid såna tillfällen men jag tror det är ren överlevnadsinstinkt.

Ett annat faktum är att de första dagarna hade vi glömt hur man gör när man brer en macka eller kokar ett ägg. Vi var hungriga men satt vid bordet och åt om det fanns något ätbart framför oss. Att tänka ut att man ska resa sig, gå fram till kylskåpet och plocka fram det vi skulle äta var som kärnfysik för oss. Gick bara inte att räkna ut hur det skulle gå till.

Som tur var hade vi snälla vänner som handlade, bredde mackor, stekte pannkakor och köpte hem pizza så vi fick i oss det vi behövde.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att hitta tillfällen att skratta och vara glad. Skratt och gråt ligger nära varandra och vi behöver båda. Även under den största sorg.

Vi skrattar när vi pratar om Helena, saker hon gjort och sagt. Helena var ingen dysterkvist. Hon såg humor i det mesta och skämtade friskt. Det är därför omöjligt att prata om henne nån längre stund utan att le och skratta.

Vi tittar på TV-program och filmer som vi blir glada av: Sally, Hipp hipp, Solsidan.

Särskilt på kvällarna försöker vi göra saker vi mår bra av för att kunna komma till ro inför natten. 

Sömnen måste vi ha, för återhämtning och vila. Jag har förmånen att fått sova bra, utan sömnpiller, nästan varje natt sedan den 12 januari. Men har man svårt att sova är det bättre att ta till hjälpmedel under en period så man får komma till ro.

Vi är i vanliga fall inga storkonsumenter av alkohol men tar gärna en öl eller whiskey ibland.

Under den här tiden har vi i stort sett avstått helt från alkohol. Det är individuellt förstås men jag tror det är bra om man är försiktig. Dels kan det vara lätt att försöka döva smärtan på fel sätt, dels vet man inte vilka reaktioner man sätter igång hos sig själv om mna dricker alkohol.

Sammanfattningsvis: Vi behöver ta hand om oss även i svåra stunder, vi får inte glömma oss själva. Det gäller att hitta sätt att hantera det som hänt. För min egen del så tror jag  dessutom Helena skulle tycka det var skämmigt om jag gick omkring med sunkiga kläder och luktade svett.

Anteckningar från 22/1

Bilder

Idag hittade Tommy en massa bilder i Helenas dator.

Det fanns en del på henne och hundarna. Hon såg så lyckig ut. Jag kände hur mitt hjärta höll på att brista. Jag funderade en stund hur jag ska kunna stå ut med att Helena är borta. Hur ska vi orka?

Att säga upp abonnemang

Vi har tagit tag i Helenas post.

Säga upp abonnemang.

Ringde om en räkning som hon fått påminnelse på. Jag fick ange hennes personnummer. Personen frågade om Helena visste att jag ringde. Vad svarar man på det?

Hennes skuld har nu gått över till DÖDSBOET.

VISNING

Det var visning av Helena klockan 12 idag.

Lina, Lizz och Bella skulle dit.

Jag funderade i det längsta på att följa med men jag kände att jag var klar, att jag sagt hejdå förra veckan.

En del av mig kände att jag som hennes mamma borde vara den sista som ser henne. Men jag vill heller inte fastna i att älta.

Det är inte Helena som ligger där, det är hennes skal.

Men det är det närmaste vi kommer.

Med pappa på taket 1995

Vi fixar med Helenas lägenhet för att sälja den. Det är med blandade känslor vi gör det.

Det ärhemskt att packa ner Helenas grejer, plocka bort prydnadssaker och tavlor som hon köpt och rensa ur köket på torrvaror. Det var i den lägenheten hon levde de senaste 2 åren och det är där man känner henne mest. Samtidigt kan vi inte låta allt stå som ett dyrt museum som vi besöker när andan faller på. 

Vi ska noggrannt gå igenom varje pryl och ta ställning till vad vi gör med den, men lägenheten ska dock tömmas. Jag tror vi kommer att känna en lättnad när det är klart.

Idag åkte jag och Tommy till IKEA för att köpa några saker att piffa upp innan visning. Vi har något olika syn på "homestyling" . När jag ser mysfaktor och bättre pris ser Tommy jobb och sladdar som ska dras.

Vi lyckades iallafall enas om några mattor och lampor. Jag får nog göra en egen shoppingtur senare i veckan.

På Rusta kom sorgen över mig när jag såg hyllan med energidrycker.

Helena ansåg, med all rätt, att jag borde röra mig mer och att jag skulle må bra av att gå ner några kilon. Med stor energi gjorde hon träningsprogram och matlistor för att jag skulle lyckas. Tyvärr räckte inte min karaktär riktigt.

Ett par gånger åkte vi till Rusta för att handla energidrycker. Helena hjälpte mig välja och tipsade mig om att hoppa över lunch ibland och istället ta energidryck. Likt en tjurig tonåring tryckte jag sen i mig både energidryck och lunch.

Men det var fina stunder när vi höll på med min diet och hyllan på Rusta påminde mig om det och hur jag saknar det.

Helena i hälsoaffär på Malta 2011

Från anteckningar 21/1

Idag har vi varit till begravningsbyrån. Jag var jätteorolig innan, visste inte alls hur det skulle kännas.

Men hur hemskt det än var så var det skönt att ta tag i det, att göra något konkret.

Vi blev vänligt bemötta av Linda på begravningsbyrån.Det var ändå en fruktansvärd situation att sitta  där,    

Så här ska det vara, pepparkaksbak och resor tillsammans.

med två av sina barn och välja kista åt det tredje. Vi kunde inte bestämma utan fick låna med oss ett par tjusiga kataloger fyllda med kistor och kistdekorationer.

Vi fick också en hel pärm med oss som stöd när vi ska formulera dödsannonsen.

Vi var besvärliga kunder för vi hade bestämda önskemål om att vi vill ha ceremonin i Tumba kyrka och att Gunnar Gillfors, min körledare ska spela.

Preliminärt blir begravningen 12 februari.

Vi bokade en ny tid med begravningsbyrån på torsdag. Sen åkte jag och Tommy till Lilla Dalen för att titta ut gravplats.

Så fruktansvärt HEMSKT alltihopa.

Senare på kvällen satte vi oss alla fyra och bläddrade i kistkatalogerna och blomkatalogerna.

Vi diskuterade om vi kunde ha svart kista, det motsatte jag mig bestämt.

Vi började formulera dödsannonsen. Det var betydligt marigare är man kan tro. Vilka formuleringarn kan man ha med i en dödsannons? Kan man skriva "världens snyggaste" Eller att någon var perfekt?

Vilken vers passar? Det fanns hur mycket som helst att välja på.

Alla var oense och till slut var det rena världskriget mellan oss. Gråt, gråt, gråt.

Jag och Tommy bestämde att vi tar fram förslag/alternativ som vi presenterar för barnen som det får ha synpunkter på.

Jag har identifierat följande sex  sinnesstämningar som jag pendlar mellan i mitt sorgearbete.

1. Jag fungerar nästan som innan vi förlorade Helena. Jag gör vardagliga saker som att handla, städa eller  promenera. Jag pratar om vardagliga saker;  nyheter, TV-serier, handarbeten och så vidare.

Jag intresserar mig också för andra än mig själv och bryr mig om hur de mår.

Det är bara när jag är här som Helena inte är huvudperson.

2. Jag pratar om Helena och tänker på henne och blir glad. Jag skrattar åt det hon sagt eller gjort. Pratar naturligt om henne, nästan som om hon fortfarande finns här hos oss.

3.  Gråter över att Helena är borta, gråter för att jag saknar henne. Gråter för att vi inte får uppleva fler stunder tillsammans och att jag inte får krama henne.

4. Jag är arg för att hon lämnat oss. Arg för att vi inte fick en chans att hjälpa henne. Arg för att hon, som alltid frågade mig och råd, inte kunde göra det den här gången. Arg för att hon var så korkad och inte begrep bättre.

5. Jag ältar att jag inte kunde stoppa att det hände. Ältar att jag inte förlängde det sista samtalet. Ältar att jag inte åkte till henne. Ältar och tycker jag är världens sämsta mamma som inte kunde skydda min dotter.

6. En bottenlös förtvivlan över att Helena inte finns här och att jag inte får se henne mer. Känsla av att jag inte står ut utan Helena.

Vad vill jag göra med sinnesstämningarna?

4:an och 5:an, ilskan och ältandet ska jag jobba för att de försvinner, gärna så fort som möjligt. Det är mina hjärnspöken som inte förändrar något.

Med förnuftet vet jag att det antagligen inte spelat någon roll om jag agerat annorlunda. Det tjänar heller inget till att vara arg, hon kommer inte tillbaka för det.

6:an, förtvivlan, hoppas jag mildras med tiden även om saknaden alltid kommer att smärta.

3:an, gråten vill jag ha kvar. Den är en ventil och uttryck för den kärlek jag känner för Helena. Men jag hoppas att den med tiden tar något mindre plats.

1:an och 2:an. Vardagen samt de glada minnena av Helena. Det är vad jag hoppas så småningom ska dominera.