Helena var  väldigt mammig i alla tider.

Hon var i och för sig väldigt mycket med pappa också. Han har alltid jobbat skift så alla barnen har varit mycket lediga med honom när de var små, och inte minst Helena.

När hon blev litet större skjutsade han ofta henne till stallet, vi skaffade hunden Milo som blev ett gemensamt intresse för dem. På senare år handlade det mycket om att meka med Helenas gamla Volvo.

Hon ville gärna vara med oss föräldrar. Även när hon var vuxen och vi blev hembjudna till någon så följde Helena ofta med, även om inget annat av barnen gjorde det.

Men det var ändå mig hon hade den mesta dagliga kontakten med.

När hon var något år gammal minns jag att hon kunde sitta i sin barnstol och följa mig med blicken var jag än befann mig i rummet. Vi brukade säga att har hon bara mig så klarar hon sig.

Jag har tittat i mina dagböcker från de senaste åren. Helena förekommer väldigt mycket. Jag skjutsade Helena dit, Helena hämtade mig där, Jag och Helena åkte och handlade, Helena lagade maten ock så vidare.

Hon ringde mig flera gånger om dagen, när hon vaknade, när hon var på väg till jobbet, på lunchrasten och så vidare. Nu när vi förlorade Helena så funderade jag på allvar om hon tänkt på att hon inte skulle ha möjlighet att prata med mig därifrån hon är nu.

Helena engagerade sig i hur jag klädde mig och följde ofta med när jag skulle shoppa. Jag tyckte om hennes råd så om hon inte var med så MMS:ade jag ofta från provhytten så hon kunde säga ja eller nej till det jag provade. Hon noppade mina ögonbryn och färgade mitt hår. Hon utarbetade också (förgäves) ett tränings- kostprogram så jag skulle bli av med några trivselkilon.

Det var roligt att vara med Helena, vi skämtade och skrattade tillsammans och pratade också allvarliga saker. Hon frågade mig ofta om råd. Hon följde dem inte alltid men ändå.

Jag, Helena och Emilia umgicks mycket alla tre. Vi reste, gick på bio eller bara "hängde".  Emilia skrev på Facebook för ett tag sedan att vår trio inte är komplett utan Helena och så är det ju.

När Helena var liten brukade vi lyssna  på en låt som hette" Helena och jag". Den handlar om en kille som är på Gröna Lund med en tjej som heter Helena. De kommer ifrån alla andra, missar bussen men det gör ingenting för han är ju med Helena. 

Vi sjöng ofta den i familjen och gjorde egna situationer där Helena ingick och varje vers slutade med

".... för nu har vi flytet, nu är det som det ska, för här sitter Helena och jag"

Den sången har jag ofta i huvudet nuförtiden.

Tiden efter vi förlorat Helena har jag naturligtvis anklagat mig själv att jag inte såg vad som var på väg att hända. När vi nu hade så tät och nära kontakt. Jag har känt mig som en urdålig mamma som inte kunde skydda henne. Jag har också tänkt att hon måste ha tyckt att jag var känslokall och oförstående så hon kunde inte vända sig till mig.

Da   gen före Helenas begravning hittade jag följande konversation från hennes Facebook, skrivet i december 2012.

Helena hade glömt att logga ut när hon använde Facebook så när jag skulle gå in kom jag till hennes användare. Då  gjorde jag ett inlägg till mig själv från henne och skrev hur fantastisk jag är, ett sk "Facerape".

Så inlägget här nedan har jag skrivit men kommentarerna är Helenas och det var den finaste present jag kunde få, att läsa det en månad efter det hon lämnat mig.

Helena Wedberghar gjort ett inlägg påEva Wedberg

den 7 december 2012 i närheten av Tumba

Du är den bästa och snyggaste mamman i hela världen. Puss puss puss.

Helena Wedberg Mamma du är ett arsle men jag älskar dig. Facerape

den 8 december 2012 kl. 00:03 via mobil · Gilla

Helena Wedberg Fast du är bästa och snyggaste mamman Ever, du är det bästa jag vet

den 8 december 2012 kl. 00:07 via mobil · Gilla

Jag och Helena i Turkiet 2009

Jag, Helena och Emilia på Rhodos 2008

Jag, Helena och Emilia i Tunisien 2010.

Jag har ju startat den här bloggen som ett sätt för mig att bearbeta sorgen efter Helena och att beskriva vad som händer i en familj som drabbas av detta.

De inlägg jag skriver handlar då naturligt om det jobbiga och smärtsamma vi tvingas gå igenom. Det gäller de praktiska sakerna som måste ordnas men framför allt om sorgen och saknaden efter en älskad dotter/syster.

Och det ÄR jobbigt, det är som vi går med en våt yllefilt på oss hela tiden. Något är fel/trasigt och kan inte lagas hur vi än gör.

Naturen har då ordnat det så bra åt oss att den här outhärdliga förtvivlan kommer i de doser vi klarar av. I mycket lever vi som vanligt. Vi jobbar, går i skola, ser på TV, går ut med hundarna, umgås med vänner, lagar mat och städar.

Men vi är sköra, vi blir ledsna och gråter; vi kan gå från skratt till förtvivlad gråt på någon sekund. Och de praktiska saker vi tvingas ordna med som begravning, bouppteckning, städa ur lägenheten gör jätteont.

Det växlar.

Sorgen är inte alls grå, grå grå utan den växlar.

Jag har lärt mig ett uttryck som jag tycker är så bra. Man säger att sorgen är randig, svart och vit och man rör sig mellan de fälten hela tiden.

Och jag ÄLSKAR att prata om Helena. Särskilt när vi pratar minnen och hon ingår på ett naturligt sätt. Nästan som om inget hänt. Man kan aldrig riva upp något genom att föra henne på tal, hon finns med hela tiden, både i skratt och gråt.

Igår skulle vi beställa blommor till ytterligare en begravning. Vi hade såna funderngar kring vem vi skulle skriva att det var ifrån. Alltså vilka namn.

Tommy, Eva, Daniel, Helena, Emilia. Så borde  det stå. Men det går inte.

Tommy, Eva, Daniel, Emilia. Alltför smärtsamt och det blir så tydligt hur fel detta är.

Tommy, Eva, Barnen. Så fick det bli.

Till sist några bilder Daniel tog igår, i den härliga vårsolen.

Jag och Emilia på vårpromenad med Max

Milo tar sig ett vårdopp

Resultatet från den rättsmedicinska undersökningen av Helena är klar.

Vi har fått ta del av innehållet via telefon.

Vi funderar just nu på om vi ska åka till polisen och läsa hela rapporten. De ville inte skicka hem den . Den är väldigt kliniskt skriven, det finns inga försiktiga formuleringar.

Bland annat beskrivs vilka skador hon hade, vilket säkert är fruktansvärt jobbigt att läsa. Vi har ju sett henne och konstaterat att hennes ansikte och armar så fina ut. Men vi förstår såklart att det finns omfattande skador. Och att se det svart på vitt är något helt annat än att vara medveten om att det är på det viset.

Helena var INTE påverkad av alkohol eller droger!!!

För mig är det viktigt att det kommer ut, för att undvika ryktesspridning om annat. Eller stoppa eventuella rykten som redan florerar.

Detta var alltså inget som skedde på grund av missbruk eller stort alkoholintag.

För mig är det på ett sätt skönt att veta, att hon var medveten om vad hon gjorde. Det var ingen "fyllegrej" hon fick för sig. Det hade också varit jobbigt att tänka att hon satt i sin ensamhet och drack. Den bilden stämmer inte med den Helena jag kände.

Samtidigt är det naturligtvis också sorgligare att tänka sig att hon visste vad hon gjorde.

Och visst kan man fundera över hur medveten man är kring handlingar och konsekvenser när man omges av ett sånt mörker som Helena måste ha gjort.

Något hade tagit över Helenas hjärna. Det kan ha varit depression, ångest, kemiskt eller något annat som hon behövt få hjälp för att bli av med.

Men det var inte alkohol !!!

Här publicerar jag nu programfoldern som delades ut vi begravningsceremonin.

Jag har begränsade kunskaper i word så jag fick hjälp med formgivning av Åsa.   

Det händer nån gång ibland att jag har svårt att somna på kvällen.

Då brukar jag låtsas att Helena finns i rummet och håller min hand. Det blir så verkligt och känns så tryggt att oftast somnar jag direkt.

Nu sitter jag vid köksbordet och tittar mot ytterdörren och försöker föreställa mig att Helena kommer in.

Tänk om hon kom nu, efter drygt 3 månader, trippade in som om inget hänt.

Tänker på hur glatt överraskad jag skulle bli.

Jag:        "Kommer du?"

"Helena:    "Ja, mamma skulle jag inte det"

Jag:       "Jag blir så förvånad bara, jag började tvivla på att jag skulle få se dig igen"

Helena:   "Ja, nu blir du väl förvånad att jag kommer här" (Skämt vi ofta körde med : nu blir du väl förvånad att jag .....)

Jag:       " Ja, fy fan, så här förvånad har jag aldrig blivit förut "   (med flygvärdinneröst, annat skämt vi körde med)

Helena:  "Är du glad att jag kommer då?"

Jag:        "ja, jag har saknat dig, det är så tomt och tyst när du inte är här"

Sen går hon fram till kylskåpet och öppnar det, konstaterar att vi inte har något gott hemma, hon brer några mackor, gör Oboy  och sätter sig vid köksbordet.

Redan nu, efter några minuter är allt oreda; skorna spridda i hallen, jackan på byrån och oboypulver på golvet.

Och jag hoppas hon ska gilla min frisyr och tröjan jag köpt.

Och jag berättar om att Max fortfarande drar i kopplet när vi är ute men att han är jättesmart när han klurar med sina aktivitetstavlor.

Jag har inte hunnit se Mad Men som jag fick i julklapp ännu. Men Revenge-boxen har jag kollat på hela så den kan hon få tillbaka.

Jag säger att jag tror det är bra om hon ringer sin kusin T som är ledsen.

Jag kan nog inte låta bli att förebrå henne det som hände, säga att det var väl ändå ganska dumt.

Säkert måste jag också tjata litet om att nu är det hennes tur att gå ut med hundarna.

Men jag hoppas också att hon inte har andra planer för kvällen utan att hon stannar och äter middag "Om det är nån god mat kan jag äta här" 

Det är ju torsdag och pannkakor så det löser sig.

Och jag säger säkert till henne att nu har hon varit borta så länge så jag tycker gott hon kan stanna hemma ett tag.

Av Emma, till Helena:

Älskade, älskade vän.

Fina Helena!!

Jag undrar hur du har det. Du är så långt hemifrån nu.

Förhoppningsvis på en ny, ljus och trygg resa i en annan värld dit vi inte fått tillträde än.

Men du är inte ensam för det, du behöver aldrig vara rädd.

Vi finns med dig, vilken väg du än väljer.

Det är så tomt utan dig. En del av mitt hjärta följde med dig, och i det tomrum som blev över ska jag låsa in alla våra minnen.

Kommer du ihåg allt? I mitt hjärta kommer allting leva vidare, tillsammans med dig.

Så länge mitt hjärta slår, slår också ditt.

Jag tar med mig dig överallt och jag ska aldrig sluta prata om dig.

Jag saknar dig så mycket.

Jag bär på en smärta utan ord, det skär i mitt hjärta och det gör så ont.

Men glädjen över att du funnits och berikat mitt liv på så många sätt är desto större.

Du hade alltid en sån förmåga att kunna liva upp vilken stämning som helst. Man kunde bli så glad bara av din närvaro.

Nu får jag nöja mig med att du finns i mina tankar.

Din energi, din charm och din humor. Det var bara sån du var, och så omtyckt.

Du var en otrolig vän i alla lägen och jag vill verkligen tacka dig för allting.

För att jag fick vara din vän, för att jag fick uppleva så mycket med dig, för att du alltid fanns där och för att du var du.

Alltid så nära till skratt, så tuff men samtidigt så skör.

Och jag önskar inget hellre än att du var här.

Nu ska jag leva för oss båda, ta vara på varje stund och händelse och berätta allt för dig när vi ses igen.

Sov så gott, älskade vän.

Jag älskar dig!!

/Emma von Grönsak

Åsa, Lovisa och Emma då brevet lästes upp.

Helena och Emma

Helena och Emma igen

Systrarna Wedberg och Craftman

Här kommer nu några bilder från kyrkogården när Helena gravsattes.

Här bärs hon till sin plats av Tommy, Sören, Jimmy, David, Olle samt morbror Alf

Närmast bakom kistan går jag och Emilia.

En del av oss som följde henne.

Ett följe med tunga steg

Emilia vid graven

Kristina och Emilia vid graven, plats M76

Monicas tal vid Helenas begravningsceremoni

Tänk er inte Helena som någon som givit sig av.

Utan tänk er att hennes resa har bara börjat.

Vi lever många liv och det på jorden är bara ett.

Tänk er att Helena vilar från sorger och tårar på en plats fylld av värme och trygghet.

En plats där man inte räknar dagar eller år.

Tänk er också hur hon nu funnit ett ljusare bo.

Ett bo som är helt fritt från oro.

Ett bo som är fyllt av värme och kärlek.

Och tänk er Helena så levande i hjärtat på dem hon vidrört.

För ingenting vi älskat kan gå förlorat.

Och hon var oändligt, så oändligt älskad.

VILA I FRID TILLS VI EN GÅNG MÖTS IGEN!!!

Tack för allt Helena. Du kommer för alltid i våra hjärtan finnas kvar.

Vill samtidigt passa på att tacka Helenas familj.

Tommy, Eva, Daniel, Emilia

Mitt i all sorg smärta och bedrövelse har ni med öppet hus välkomnat alla, oavsett tid eller dag.

Ni har varit helt fantastiska mot alla som sörjer Helena.

Fast det är så tungt och livet känns så orättvist så har ni ändå kraft och styrka att ge sån kärlek till oss alla som är utanför er egen familj.

Hoppas även fortsättningsvis att vi får komma till er och dela både sorg och glädje.

Tack för att ni finns, för jag tycker så mycket om er.

Kram till er alla fyra!!!!