Ikväll har jag gjort comeback i min kör.

Jag är medlem i en kör i Tumba kyrka, samma kyrka som Helena begravdes i för tre veckor sedan.

Jag var nervös innan jag skulle dit eftersom det var första gången efter begravningen.

Vi övar  i själva kyrkorummet så det går inte att undvika minnena på något sätt när man kommer dit.

Hela kören har varit så stöttande under den här tiden. De har skickat blommor, besökt oss, ringt och skickat brev. Flera av medlemmarna var också med ceremonin. Gunnar körledaren spelade.

Det kändes  faktiskt väldigt bra att komma tillbaka. Alla var snälla, kramade och önskade mig välkommen tillbaka.

Jag höll också ett kort tal och tackade för all omtanke.

Innan jag gick därifrån tände jag ett ljus. Jag hoppas nånstans att Helena kände att jag var tillbaka.

Tumba kyrka utifrån. Kyrkan ligger ett stenkast från vårt förra hem

Anteckning 28/1 2013

Vi hade bestämt oss för att åka till Helenas lägenhet och tvätta hennes smutstvätt och plocka iordning litet. Vill gärna att det är fint där, känns ovärdigt om det gror igen och är ofräscht. 

Det var så tungt att gå igenom hennes kläder, känna hennes doft. Hitta små tillknycklade 20:or, hundgodis, godispapper och annat i fickorna.

Vi var tvungna att hålla ifrån oss vad vi höll på med.

Jag plockade också ihop de kläder hon ska ha på sig, det känns så viktigt att det blir något som hon skulle känna sig fin i. Även örhängen och andra smycken valdes med omsorg.

En fråga som vi behövt ta ställning till redan nu är om vi vill att Helena ska kremeras.

Jag har tidigare haft en odramatisk syn på denna fråga. Alltid sagt att den dagen jag är borta kan man göra det som är enklast och billgast med mina kvarlevor. Efter Estonia-katastrofen och Tsunamin har jag också klargjort att om jag skulle bli offer i något liknande så behöver mina efterlevande inte lägga energi på att hitta mig. Det är med andra ord ingen stor fråga för mig vad som händer sen.

I storstäderna i Sverige kremeras idag 80% av alla avlidna.

Helena har, vad vi vet aldrig uttryckt vad hon vill gällande detta. Alltså måste vi bestämma.

Både jag och Tommy känner väldigt starkt att vi inte vill att hon kremeras.

Drt finns naturligtvis inget rätt eller fel. Man ska känna efter vad som känns bäst för en själv.

För oss handlar det mycket om själva ceremonin och vem Helena var.

Begravningen är en hyllning till henne som person och det hon betytt för oss.

Ett utmärkande drag hos Helena var att hon inte alls tyckte om att vara ensam.

Därför måste en naturlig avslutning på ceremonin bli att vi alla som samlas den dagen för Helenas skull, också gör henne sällskap dit hon sen ska vila.

50 dagar har gått sedan Helena lämnade oss.

50 dagar av frågor, chock och framför allt en enorm sorg och saknad efter vår älskade Helena.

Hon är för alltid min dotter och hon finns med mig i allt jag gör. Men hon är inte här, hon ringer inte, hon kommer inte, hon tjatar inte, hon skrattar inte med mig och åt mig.

Jag tycker det är orättvist att vi drabbats av detta, det här ska ingen ska behöva uppleva.

Men jag blir varm av all omtanke vi mötts av under denna tid, utan det tror jag inte att vi orkat.

Jag har trots allt en stark önskan att få fortsätta mitt liv här på jorden i många år till. Så länge vi har Daniel och Emilia och släkt och vänner så är det ändå ett gott liv.

Åh, vad jag önskar att Helena också fanns här med oss.

Cypern 2012, tävling om vem som kan äta en lakritsrem fortast

Annonsen (har så svårt att skriva d-ordet före) var införd i idag.

Vi hade  korrekturläst den innan tryck så vi visste att den skulle vara fin.

Vi har ju lagt ner mycket tid på att hitta en fin bild, tycker att den vi bestämde oss för är klockren.

Vi har diskuterat vilka som ska stå med som närmast sörjande.

Vi ville ju också att det tydligt skulle framgå att alla är välkomna på såväl ceremoni som minnesstund.

Mest tid har vi nog ändå lagt på versen.

"Du var en gåva vi alltid minns, nåt underbart som inte längre finns" En fin vers som Emilia hittade.

Vi ville också  att det skulle stå något personligt som talar om vem Helena var och vad hon betyder för oss.

Efter att vi suttit och försökt hitta rim själva men inte kommit längre än  "Du var en virvelvind, som svepte in"

så kom följande farande i huvudet :

Vi saknar ditt leende och din humor

Vi saknar din energi och rastlöshet

Vi saknar din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig

Jag var så nervös för att se annonsen i tryck. Visste inte hur jag skulle reagera. Hur reagerar man när man läser en sån annons och vet att det gäller sitt eget barn. Att den  mamma som anges som sörjande är du själv?

I tankarna följde jag tidningen hela natten

Nu är tidningen i tryck

Nu lämnar den tryckeriet

Nu lämnas den till distribution

Nu hämtas den av tidningsbudet

Nu är den på väg till oss

Nu hör jag bilen

Nu ligger den i vår brevlåda

Jag hade klockan på ringning 7 för Lina skulle komma och lämna Ronja.

Jag gick med hundarna, gjorde kaffe, satte mig bekvämt i fåtöljen.

Jag läste DN i samma ordning somjag  brukar; nyheter, sport, kultur och därefter familjesidan.

Jag har en egenhet att alltid ögna igenom sidan med d- annonser.

I DN står de alltid i bokstavsordning. På helgerna är det extra många. Även idag började jag ögna från A.

När jag kom till W så fanns den där. Det kändes OK. Annonsen var verkligen fin, bilden på henne var jättebra.

Kändes lagom personlig.

Jag läste den flera gånger.

Gick in på www.familjesidan.se. Skapade ett minnesrum och länkade till Facebook.

Ännu ett berg bestiget.

-

Ronja, Helenas härliga doberman är här ett par dagar. Ronja bor numera hos Lina, Helenas kompis. Vi skulle gärna ha henne hos oss hela tiden men det blir för mycket med tre hundar. Dessutom har Ronja det jättebra hos Lina.

Jag brukar säga att Max var Helenas ögonsten som hon älskade mest men Ronja ÄR Helena.

Likt Helena så tar Ronja över ett rum när hon kommer in, hon stormar in och man undrar litet nervöst vad som ska hända. Och man blir glad bara man ser henne.  

++

Litet trångt blir det med 3 hundar i sängen

Vi har en scoutalmanacka i köket. En sån där man  klistrar fast en bild för varje månad och river en lapp för varje dag.

Jag har ännu inte klarat att byta månad till mars.

Det var tufft förra månaden att byta från januari till februari. I januari fanns ju Helena och det kändes som att så länge som vi hade den månaden uppe i almanackan så fanns hon med på något sätt.

Men att februari är slut innebär ju att det finns en månad så Helena inte alls funnits med oss.

Det blir så definitivt.

Jag väntar nog några dagar till innan jag byter månad.

Okänd författare

You never said I'm leaving

You never said goodbye

You were gone before we knew it

And only God knows why

A million times we needed you

A million times we cried

If love alone could have saved you

You never would have died

In life we loved yoy dearly

in death we love you still

In our hearts you hold a place  

That no one could ever fill

It broke our hearts to loose you

But you didn't go alone

A part of us went with you

The day God took you home

Från anteckning 26/1 2013

Vi satt vid frukostbordet. Läste varsin del i DN, lugn och ro.

Så har det varit många lördagar. Litet avkoppling efter veckan.

Långfrukost, god frukost.

MEN något är fel. En "normal" lördag ska också innehålla:

Alternativ 1

Helena ringer. Är det en jobbarhelg har hon ringt och väckt oss för ett par timmar sedan.

Nu ringer hon igen för att fråga om vi har några planer för dagen.

"Kan vi ta en promenad med hundarna? "

"Vad ska ni äta till middag? Om det är något gott så kommer jag och äter"

Alternativ 2

Helena och hundarna dyker upp utan förvarning. Jag och Tommy konstaterar att det är slut på friden för denna gång.

Oftast har hon inte ätit frukost utan börjar med det.

Planerar för att ta en långpromenad med hundarna, ska bara kolla Facebook först.

Om vi redan ätit frukost när Helena kommer gör hon iordning något och ber mig göra henne sällskap så vi kan "catcha upp" sen sist vi sågs.

MEN inget är normalt eller som det ska vara.

Eller mycket är som det ska vara. Vi har Daniel och Emilia, två fantastiska barn hos oss.

Men en pusselbit, en oersättlig femtedel av vår familj saknas för alltid.

Det är så fel.

Jag skulle göra vad som helst för att se henne storma in en lugn lördagsfrukost och jag och Tommy tittar på varandra och utbrister: "Nu är det slut på friden".  

Födelsedagsfrukost på 18-årsdagen

Frukost på Cypern, augusti 2012

Tankar nedtecknade 24/1 2013

Dagarna går in i varandra.

Jag lullar på, vill helst inte lämna huset.

Det är litet lugnare nu, mindre folk. Ringer fortfarande en hel del. Jag älskar att prata om Helena.

Jag är minst lika frågande nu som för 12 dagar sen om VARFÖR. Jag förstår inte. Skulle jag ha läst hennes signaler tydligare? Varför pratade vi inte längre det där sista samtalet? Vissa stunder grämer jag mig fördärvad att jag inte insåg hur det var fatt och åkte till hennes lägenhet.

Jag önskar verkligen att jag gjort det. Samtidigt vet jag att jag antagligen agerat på samma sätt idag. Jag visste inte mer.

                           Med Nizze och Milo 2005

  Helena hade sannolikt kunnat få hjälp och det här hade inte behövt hända. Jag respekterar hennes val men tycker det är fel val.

Jag saknar henne så mycket. Hon "boostade" mitt mammaego och sade att jag var världens bästa mamma. Vi skrattade och skämtade som väninnor.

Hon lurade mig att skratta gång på gång med "buy sea chair ten" "run car snow pen". Ibland undrade hon hur jag fortfarande kunde skratta men det var ju för att hon sade det på ett så roligt sätt

Eller andra interna skämt vi hade: "Nu blir du förvånad att jag sitter här" som en brukare sagt till Helena när hon kom på hembesök  och som hon och jag sade när vi sågs.

 "Åh fy fan så här trött/seg/arg/glad/fattig har jag aldrig varit".  Ett skämt från en ståuppshow med Mårten Andersson. Han sade det som exempel på hur det skulle låta om man pratade som en flygvärdinna även privat. Jag och Helena gjorde det till vårt och betoande överdrivet som flygvärdinnor och tyckte det var otroligt roligt.

Massa nonsens som kommer till med människor man tycker mycket om och som står en nära.

Det är klart att vi inte skämtade och var glada jämt. Vi pratade allvarliga saker, diskuterade, funderade över framtiden, blev osams ibland.

Jag kunde bli irriterad för att hon krävde så mycket uppmärksamhet. Hon ville vara i centrum och kunde vara sårad och oförstående om någon annan tilläts ta ljus från henne.

Hon satt ofta i mitten när jag träffade en väninna, hon ville inte riskera att missa något som sades.

Jag minns en gång när Daniel och kusin Jimmy skulle gå på bio. Hon bestämde helt enkelt att även hon skulle följa med, utan att fråga om det var OK, hon förutsatte det. Antagligen bestämde hon vilken film de skulle se också och grabbarna hade inget att sätta emot.

Så många minnen. Det känns så viktigt att bevara dem, dokumentera och ta fram ofta.

Min älskade, älskade, fina flicka!!!!!!!