Jag har börjat sammanställa bouppteckningen för Helena. Det är en förteckning  över hennes tillgångar och skulder per den 12/1 2013.

I samband med det arbetet betalade jag också fakturan till begravningsbyrån. Det är dödsboet som ska betala det. i praktiken betalar man alltså sin egen begravning.

Det pengar Helena har på personkontot täcker inte riktigt fakturan. Därför gjorde jag en överföring från mitt konto.

Det är långt ifrån första gången jag överfört pengar till Helenas personkonto - men sannolikt den sista. Det kändes såklart speciellt och vemodigt.

Det finns en ruta att fylla i som heter "Meddelande till mottagaren", det ryms 12 tecken. Jag tänkte först lämna tomt men tyckte det kändes ofint på nåt sätt. Det kändes också som att det var ett sällsynt tillfälle att verkligen skriva direkt till Helena. Vad får då plats inom 12 tecken? Puss och kram rymdes inte. Jag funderade litet, sen skrev jag  Puss på dig.

Jag och Tommy tog en långpromenad med Max uppe vid Lilla Dalen.

Mesta tiden gick vi runt bland stenarna för att få uppslag hur Helenas gravsten ska se ut. Det finns hur många varianter som helst, endast fantasin sätter gränser. Storlek, färg, form, teckenstorlek, bilder, sockel, text; allt kan man välja. Det finns inte två stenar som är likadana. Vi är överens om att stenen på något vis ska formen av ett hjärta men det är allt vi hittílls bestämt.

Jag bet av en bit av en tand i helgen och fick en akuttid hos tandläkaren idag för att fixa till den.

När jag låg där och fick en ny fyllning så kom jag att tänka på Helena och hennes tänder.

Helena hade en mindre missbildning i tänderna. Det är genetiskt betingat och flera i släkten har samma defekt.

Den yttrar sig så att tänderna är ganska små, ibland missfärgade.

Det innebär också att man saknar vissa permanenta tänder. Det i sig är inget problem så länge mjölktänderna sitter kvar. Det är ofta den nya tanden som gör att mjölktänder lossnar så kommer inga nya så sitter de i regel kvar. däremot slits de ju och är ju minst 10 år äldre än en ny permanent tand

Helena skötte sina tänder väldigt bra och de var vita och fina, om än litet små. Hon saknade tandämne till flera tänder. Jag brukade ibland skämta och säga att hon hade väldigt fina tänder - de få hon hade.

För några år sedan gick hon på Eastmaninstitutet och fick en stifttand. Det var många turer dit och mycket gråt och suckar innan tanden var på plats. Först borrades en titanskruv in i käken och när den sen fäst så sattes en tand på skruven. Det var en lång procedur och hon hade en sorts protes under tiden. Inte så kul när man är 19 år.

När det var klart sade hon att hon hellre gick tandlös än gick igenom en sån sak igen.  

Helenas vita leende

Helena hade ju 2 hundar, blandrasen  Max och dobermann Ronja.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina men vi träffar henne då och då. 

Max bor hos oss. Han är dock ganska mycket hos Linda och hennes dotter, vilket han älskar.

Max är en toppenhund på många sätt. Snäll, lydig, lättsam.  Han ligger gärna i soffan och tittar på TV, kommer det en hund i rutan springer han gärna fram till TV:n och skäller. Han är också lätt skelögd och öronen sitter litet ojämnt vilket höjer charmfaktorn.

Problemet uppstår när man är ute med honom och möter hundar han inte känner. Raggen reser sig, han gör utfall och lyssnar inte alls på vad man säger. Han är stor och stark så han kan vara rätt skräckinjagande för den vi möter.

Monica har problem med att hennes jaktterrier Boss inte heller lyssnar.

Vi har med andra ord problem som vi behöver komma tillrätta med.

Norsborgs hundklubb har drop-in lydnadskurs på söndagar och vi bestämde oss för att åka dit igår och vara med.

Helena gick kurser med Max där när hon precis skaffat honom.

Det finns en instruktör där som heter Marion. Hon är högljudd, svär och gormar men är otroligt duktig och engagerad.

Helena älskade att vara på Marions kurser. Marion pratar klarspråk men man blir inte sårad för man vet att hon verkligen bryr sig.

Långt efter att Helena varit hos Marion så pratade hon om henne:

"Marion sade" "Det där skulle inte Marion gilla" "Undrar vad Marion skulle gjort".

Marion var instruktör även igår när vi kom dit med Max och Boss. Hon gjorde ganska snart klart för mig att det inte är fel på hunden utan på föraren. Jag hade fel godis och fel koppel, jag var otydlig och inte tillräckligt engagerad. Utom ibland när jag var överengagerad.

Honsvor och gormade och märktes överallt, precis som förut. Och Max älskade henne och följde henne som - en hund.

Jag tänkte på hur jag skulle berätta för Helena att jag träffat Marion, vad hon sagt. Att hon gjorde illa sig i knät på kopplet när hon skulle markera mot Max " Aj, som fan. Hur i helvete kan man ha ett sånt här jävla koppel." Att hon jobbade med Max nästan hela tiden vi var där. Att hon hjälpte mig ta Max till bilen för att vi skulle komma förbi valparna.

Att jag fick av hennes hemmakokta godis till Max. Att jag och Monica stannade kvar efteråt för att vi skulle få mera råd.

 Vi skulle skratta. Helena skulle fråga om Marion sagt nåt mer än det jag redan berättat. Sen skulle Helena säga

"Å Marion, jag tycker faktiskt om henne"

Marion håller kurs

Max med matte

Igår var jag, Åsa, Emma och Monica på Maximteatern och såg Älska mig, av och med Alex Schulman.

Alex är välkänd för alla som läser bloggar, twitter, Instagram och Aftonbladet. Han har litet gjort sig till tolk för trender och sociala medier. Han skriver inne- och utelistor i Aftonbladet och har även en krönika där varje vecka. Och faktiskt - en mycket duktig skribent.

Han är också väldigt sugen på att vara med i lekprogram i TV och gå på kändispremiärer.

Nånstans på vägen har han tydligen börjat fundera över varför han har ett sånt behov av att synas och höras hela tiden.

Varför vi alla ett ökande behov av det. De flesta har idag Facebook. Många bloggar och twittrar och Instagrammar.

De flesta har egentligen inte så mycket att berätta utan vill bara bli bekräftade att nån ser dem.

Nånstans där inne är vi barn som vill bli sedda.

Det var en rolig och tänkvärd föreställning. Och Alex var medelpunkten i över 2 timmar.

Helena skulle ha varit med igår.

Biljetterna bokades redan i oktober. Helena och jag var ute på Lidaspåret med hundarna när hon fick SMS från Emma som undrade om vi hade lust att gå och se Alex Schulman i mars.

Många dagar och kvällar efter 12 januari har vi pratat om Helena och undrat vad Helena  skulle göra just nu om hon var kvar hos oss.

Igår visste vi hennes planer. Hon skulle varit på Maximteatern med oss och sett Alex Schulman. Jag försökte tänka mig vad hon skulle tycka om föreställningen. Skulle hon skrattat mycket? Skulle hon suttit och tänkt att Alex Schulman är "het"?

Emma var övertygad om att Helena var med oss ändå. Jag tror faktiskt hon har rätt.

Jag tror Helena  uppskattat kvällen. Det var ämnen hon är intresserad av, det var både roligt och tänkvärt. Och inte så långt.

Maxim, vid Karlaplan       Härliga Emma

Emma, Åsa och Monica är förväntansfulla

Jag är nyss hemkommen från ännu en begravning.

Gulli som hon hette, bodde utanför Västerås i en by som heter Tillberga.

Jag kände inte henne så väl, vi har bara träffats några gånger. ´Men jag och Daniel följde med som sällskap och chaufförer.

Gulli avled stilla för ett par veckor sedan. Hon hade nyligen fyllt 84 år. Hon var änka och efterlämnade barn och barnbarn.

Jag var litet nervös innan hur jag skulle reagera. Jag signalerade att jag kanske inte skulle klara att sitta med i kyrkan.

Den här begravningen var så totalt annorlunda än Helenas så jag gjorde knappt ens koppling till den.

Det här var en gammal kyrka, all musik spelades på kyrkoorgeln. Det flesta som var där var äldre. Det var bara prästen som talade, inga bilder eller personliga saker fanns framme vid kistan.

Hela akten tog drygt en halvtimme. Efteråt var det smörgåstårta i församlingshemmet.

Det var en fin begravning på alla sätt.

Det var precis som en begravning ska vara, ett värdigt avsked till en person som levt ett långt rikt liv.

Här i Hubbo kyrka var vi idag

Hubbo kyrka                                             
               Svärmor Signild

Från boken Sorg, det mest gåtfulla i mitt liv

Kanske är jag inte riktigt där än men jag tycker det är en fin tanke

Tiden läker alla sår

Man säger att tiden läker alla sår

Det är inte sant

Sorgens sår läker aldrig

Men varje ny upplevelse

Varje ny erfarenhet

Gör att sorgen

Måste lämna plats

Lämna utrymme

Också för annat

Sida vid sida

Går sorgen och det liv som pågår

Och den blir en aning lättare att bära

För varje ögonblick

Den här veckan har varit en ganska bra vecka. Kanske den bästa, eller minst dåliga sen Helena lämnade oss.

Idag har jag varit i stan och ätiti sushibuffé med min kompis Lollo. Vi blev vänner när vi läste på ekonomlinjen för 15 år sedan. Det var trevligt att träffas och prata. Vi pratade såklart om Helena och det som hänt men även bokslut, löner och kommande semester.

Jag märker att jag börjar intressera mig för min omvärld igen. Jag kan småprata om väder, fråga hur nån annan mår och faktiskt intressera mig för svaret.

Jag har till och med varit med på stämman för vår samfällighetförening.

Jag bor i ett villaområde med 57 hus. Vi har vägar, vatten och lekplatser gemensamt och därför är vi förenade i en samfällighetsförening för att förvalta det. Jag har tidigare varit aktiv i styrelsen och även suttit som ordförande några år. Numera är jag enbart medlem men tycker det är viktigt att delta på stämmorna.

Det är fascinerande hur de minsta frågor bli hur stora som helst och skapa konflikter Frågor som återkommer och diskuteras och ältas år efter år är vattentrycket, hastigheten, fartgupp och dränering.

Om det är någon nyinflyttad med på stämman så brukar upprustning av lekparkerna och problem med lösspringande katter komma upp som övrig fråga.

Jag tycker ändå det är rätt trevligt och mycket bra kommer också upp.

Men i år kände jag mer än nånsin vilka små bekymmer vi pratar om.

Hur kan man överhuvudtaget se det som ett problem att plogbilen plogat  en snövall på 20 cm på infarten till ens tomt? Och börja ifrågasätta vad ont man gjort som drabbas av en sån sak?

Men hela tiden längtar jag så otroligt mycket efter Helena!!!!

Jag vill att hon ska ringa mig och fråga vad jag gör.

Jag vill att hon ska sitta och berätta vad hon haft för sig på jobbet.

Jag vill att hon ska komma och sprida sin tvätt i tvättstugan.

Jag vill ha filmkväll med henne och Emilia.

Jag vill att hon ska noppa mina ögonbryn.

Jag vill bli irriterad på henne.

Jag vill skratta åt hennes skämt.

Nu publicerar jag det jag antecknade 7/2.

Jag har dragit på att dela med mig. Jag tror jag ville ha det litet för mig själv.

Det handlar om det absolut sista mötet med Helena. Rättare sagt det som en gång var hon, den kropp eller det skal vi kände som Helena.

Jag väljer att skriva ordagrant som jag skrev ner det den kvällen.

Kanske tycker ni det ni läser här nedanför är skrämmande och otäckt.

För oss som var där var det inte alls så. Det var oerhört sorgligt och smärtsamt  men det kändes värdigt och var trots allt en fin stund.

ATT SE HELENA -sista gången

Jag hade ett sånt behov av att se Helena när hon var iordninggjord. Som mamma ville jag följa mitt barn hela vägen.

Jag hade bestämt tid med begravningsbyrån klockan 14. 7/2 14.00

Åsa ställde upp och skjutsade. I sista sekunden bestämde sig Tommy för att följa med och se Helena en sista gång.

Vi möttes av begravningsentreprenören Erika i kapellet i Lilla Dalen.

Hon hade ordnat så fint med vatten och näsdukar i entrén.

Helena låg i sin vita kista i kapellet.  Ljus var tända i kapellet och det var stämningsfullt.

Hon hade på sig sin svarta top, tights, örhängen, halsband och nitbältet. Och bredvid låg skorna med de sylvassa höga klackarna.  Där fanns också en liten blomsterbukett.

Alla sakerna vi tidigare hade med oss till Rättsmedicin i Solna var där med henne i kistan; Vännerbox, Ica-kort, kastanj, halsband, Bolo, sockor, yllehalsduk, nyckelring.

Litet hade hon förändrats, kinderna var litet insjunkna och märkena på kinden något större.

Men visst såg vi tydligt att det var vår flicka.

Dessutom var armarna och händerna framme. De där händerna som jag älskar så mycket. Förundrades över att hon faktiskt är så "hel" på utsidan.

Vi pussade på henne, klappade på henne. Pratade om hur mycket vi älskar och saknar henne, alltid kommer att ha henne med oss, pussade igen.

Kunde liksom inte få nog, ville alltid ha henne kvar, vara med henne.

Tommy hade med ett busskort till henne. Hon lånade alltid hans busskort, hoppas hon kan åka och se på späckhuggare med det.

Kände på henne, smekte litet på armarna.

Hård och kall.

Hon men ändå inte hon.

Men det närmaste vi kunde komma.

Sade åter till henne hur mycket vi älskar henne.

Älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar, älskar.

             ÄLSKAR ÄLSKAR

                                   SAKNAR

                                         LÄNGTAR

Älskar älskar älskar älskar

Pussade på henne. Önskade hon kunde röra sig.

Jag var själv med min Stinta.

Gick ut och drack vatten.

Erika berättade att man av tradition lägger en vit duk över ansiktet på den döda. Det är gammal folktro att man ska skydda ögonen mot solen när man kommer till himlen.

Jag  gick in för att säga hejdå till Helena. Som avslutning lade jag duken över hennes ansikte, lekte tittut några gånger innan jag slutligen lade på den.

Över det där underbara, vackra ansiktet som skänkt mig sån glädje.

När jag kom ut  berättade jag att jag lagt  duken över Helenas ansikte.

Erika frågade då om vi också ville stänga locket.

Jag och Tommy gick in själva och hjälptes åt att stänga locket.

Det kändes så rätt, fint och värdigt. Vi som en gång tog emot henne var också de som gjorde henne klar för den sista resan.

Under tiden vi stängde pratade vi med henne. Att mamma och pappa var där så hon behövde inte vara rädd. Vi sade hejdå och stängde sedan locket för gott.

Klappade på kistan innan vi gick ut.

_______

Vi tillbringade drygt 1½ timme där i kapellet. Jag var förvånad att vi stannade så länge.

Men vad är det i evigheten? Nu måste vi klara oss utan henne så länge.

Kapellet vid begravningsplatsen Lilla Dalen

Idag fick Helena sluträkning för Bredbandet.  

Sista räkningen för just det här abonnemanget men hon är välkommen tillbaka som kund när hon vill. Som det stod i följebrevet.

Det är petitess och inget att bry sig om jag vet.

Men vi ringde dit den 22/1 och meddelade vad som hänt. Vi har också skickat dödsattest.

Trots det har det kommit nya fakturor, påminnelser, inkassobrev. Nu verkar de ha förstått att hon inte längre är kund. Däremot verkar de ha vissa förhoppningar att hon ska återkomma senare.

Jag hoppas ju också att hon ska komma tillbaka. Tänk om det fanns en möjlighet, om man hade ett tillräckligt bra erbjudande.

Jag sminkar mig i vanliga fall ganska sparsamt. Efter Helena lämnade oss har det varit obefintligt, det är liksom ingen idé.  Jag använder ett ganska dyrt (för att vara jag) puder som jag beställer från en webshop. Helena tyckte också det var ett bra puder och lånade gärna med sig både dosa och borste - när jag inte såg.

Jag lovade att köpa  till henne också nästa gång jag gör en beställning.

Nu är mitt puder slut och jag behöver beställa nytt. Men det tar emot så väldigt. Hur jag än gör så blir det bakvänt.

Jag har ju lovat att hon ska få en dosa och det känns fel att strunta i det. Visst kan jag köpa en extra men Helena kan ju ändå inte få den. Gör jag fel mot Helena och jag bara handlar en till mig själv? Det känns som att jag sviker henne.

Prat om smink - som i "alla andra" bloggar. Precis den här är det som har tagit slut.

Jag/vi har ett stort behov av platser där vi kan minnas Helena. Någon av oss åker till Helenas grav så gott som varje dag. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om det ännu och lägger heller inte upp bilder från besöken. Tror kanske att jag vill ha det litet privat ett tag till.

Vi har också flera platser i huset med Helena-tema. Med bilder på Helena och annat som vi kopplar till henne. Vi tänder ljus varje dag, ser till att ha färska blommor  och håller fint. Jag kan ibland stå och prata litet med Helena eller klappa på hennes foto.

Det känns som avkopplande och rofyllt.

Köket

Den här skänken köpte jag 4 dagar innan Helena lämnade oss. Den förvandlades genast till en minnesplats. Den pryds av blommor, ljus, minnessaker, böcker och fotoramar.

Etiketter från blombuketterna som kom första veckan                        Brev och minneskort  

Hallen

På byrån i hallen står det här fina kortet. Här finns alltid färska blommor och ljus.

Övre hallen

Helenas brudkista som snickrades till henne när hon var liten. Den är fylld med minnessaker. På kistan ligger de torkade blommorna från hennes student. Fotona är de vi hade i kyrkan