Det har varit en solig och vacker nationaldag här i Tumba.

Vi har inte firat på nåt sätskilt sätt.

Emilia var på Grönan, har tappat räkningen hur många gånger hon varit där i år och nyttjat sitt guldkort.

Jag och Tommy åkte till kyrkogården med en flagga som vi satte på graven.

Helena var inte mycket för att fira nationaldagen. Jag kan inte påminna mig att hon nånsin firade den på nåt särksilt sätt.

Jag tycker i och för sig att det är trevligt att 6:e juni numera är helgdag. Tidigare år har jag varit på både Stockholms stadium och Tornerspel på den här dagen. Men i år var lusten att fira inte särskilt stor.

Men det går inte att låta bli att njuta av det fina vädret och framför allt de ljusa, ljumma kvällarna.

Jag skriver ibland om suicid och behovet jag har att engagera mig i denna fråga.

Som ett sätt att hedra Helena och för att hennes död inte ska vara förgäves.

Självklart får det engagemang jag tänker mig inte gå ut över de som fortfarande finns kvar här.

Men jag tänker som så att jag alltid tillringat mycket tid med och för Helena. Vi har tittat på TV, ätit, åkt bil, gått med hundarna, rest tillsammans.

I genomsnitt har säkert ett par timmar per dag varit vikta för henne. Jag tycker det är rimligt att jag i det liv som nu är lägger motsvarande tid på frågor som rör suicid och förebyggande av det.