Jag och Emilia tog oss en tur till IKEA ikväll. Vi hade roligt när vi gick där och provsatt möblerna på kul.

IKEA är ändå en plats som jag kopplar så starkt till Helena så det stundtals blir jobbigt att gå där.

Under november och december åkte vi dit flera gånger. Helena ville fräscha upp sin lägenhet och vad passar då bättre än IKEA?

Vi var där och tittade ibland, handlade ibland, beställde sånt som inte fanns inne, hämtade det vi beställt.

När vi var klara var det dags för nästa rum att få litet nya textilier, tavlor, lampor och annat.

All denna inredning andades livslust och framtidstro.

Så sent som i mitten av december köpte hon ett nytt, jättedyrt duntäcke och sänglinne.

Det är så konstigt och tragiskt att  hon bara några veckor senare inte skulle finnas kvar hos oss.

När vi gick på IKEA ikväll jag och Emilia så snubblade vi till på varandra. Då dök upp i mitt huvud att det var så svårt att gå bredvid Helena. OCh då menar jag bokstavligen GÅ, vandra, promenera.

Jag vet inte om hon gick litet närmare än andra men vi snubblade alltid på varandra eller stötte ihop eller var ivägen i största allmänhet.

Helena skyllde på mig och jag på henne. Inte sällan blev vi irriterade för vi tyckte den andra var klumpig.

Till sist:

Kossorna har flyttat in bredvid Lilla Dalen. Både kossor och hundar ser litet frågande ut över vad de ser på andra sidan staketet.