De senaste dagarna har jag känt mig starkare än innan.

Jag glider över till att jobba mer än 50%. Just för att jag tycker det är roligt att jobba och för att mitt huvud fungerar bättre. Jag kan koncentrera mig längre och jag intresserar mig för det som händer.

Jag saknar Helena oerhört mycket hela tiden och önskar att hon var här.

Men det dyker upp alltfler parallellspår i det dagliga livet som också  upptar min tid och engagemang.

Semestern, Emilias skola, Emilias konfirmation, Daniels skola, delårsbokslut på jobbet osv.

Det har också hänt ett par gånger när jag träffat nya människor, som inte vet vad som hänt, att jag helt enkelt inte säger något om min situation. Idag lunchade jag med Riksteaterns kontaktperson på banken. Jag berättade att jag varit sjukskriven större delen av våren men nämnde inte orsaken. Ibland är det skönt att få vara "som vanligt".

Idag har jag och Cassie följt Emilia till frissan när hon blekte håret i ljusa slingor. Hon tyckte hon såg ut som en muterad gurka när hon satt med färgen i håret. Döm själva:

Igår skrev jag om Helenas student och hur hon firade den.

Jag brukar alltid bli glad av alla lyckliga studenter den här årstiden. Allt skrikande och tutande på lastbilarna.

I år känns det jobbigt att ta del av glädjen och framtidstron hos dessa ungdomar. Jag missunnar dem såklart inte att vara glada, det är en fantastisk dag för dem, men det påminner så starkt om vad vi och Helena missar så jag blir mest ledsen.

Helena tyckte om att spara minnen från särskilda dagar. De blommor som hängdes runt hennes hals då hon sprang ut på studenten finns kvar i torkad form. Likaså den lilla champagneflaskan hon fick.

De sakerna finns nu på hennes brudkista tillsammans med foton av henne.

Det är så fel att blommor och champagne finns kvar men inte den studentska som fick dem.