Idag är det 5 månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått fort men känns också som en evighet.

När jag tänker på den hemska, hemska första natten så förstår jag inte att vi överlevt.

Alternativet att ge upp har aldrig funnits. Men visst har jag funderat många gånger hur vi ska orka.

Å andra sidan tänker jag ibland att när vi klarat och genomlevt den första natten utan Helena.

Då är ingenting omöjligt. Då kan vi klara vad som helst.

Idag, 5 månader efter, var det också tydligt att livet börjar hitta parallellspår till sorgen.

Jag började med att åka upp till kyrkogården på väg till jobbet. Jag stod där och grät en stund, berättade för Helena hur mycket jag saknar henne.

Sen fortsatte jag till jobbet och deltog i en excelkurs hela dagen.

Efter jobbet hade ekonomiavdelningen sommar avslutning. Vi besökte Fotografiska museet och gick därefter på restaurang.

Så livet rullar på trots allt.

Men det är trist att tänka att jag ska leva resten av mitt liv utan Helena.

Idag blev det också