Det finns myter kring suicid.

Till exempel att den som bestämt sig inte kan hindras.

Forskare är relativt överens om att suicid oftast sker på impuls. Även om man planerat handlingen så kan skiljelinjen mellan genomförande och att låta bli vara mycket smal.

Forskning visar också att av dem som försökt ta sitt liv men räddats så kommer 80% av dem aldrig att försöka igen.

För mig som anhörig är det naturligtvis hårt att läsa såna fakta, Helenas död känns än mer meningslös.

Samtidigt, jag kan aldrig få tillbaka Helena. Om jag kunde få tillbaka henne genom att inte göra nånting, inte läsa fakta, inte försöka visa hur det är att mista en kär anhörig genom suicid, inte försöka påverka. Då skulle jag inte göra nånting.

Men nu har det hänt och det går inte att vrida tiden tillbaka. Och då är det min plikt att försöka påverka det lilla jag kan för att minska på denna epidemi som suicid faktiskt är.

Jag har läst en avhandling av Helena Rådbo. Hon är forskare vid Karlstads univeritet och har forskat kring hur man kan förebygga suicid kring järnvägar. "Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord"

Det är en lättläst avhandling som finns att ladda ner på nätet.

Forskningen var beställd av Banverket och kom 2008. Det verkligt intressanta är kanske vilka åtgärder man satt in efteråt, om man följt forskningsresultaten.

De flesta sker nära tättbebyggda områden, ofta relativt nära hemmet.

Hon har delat in metoderna för hur man kan förebygga suicid på järnväg i 3 områden; den enskildes beslut, tillgänglighet samt att begränsa skadan vid kolllision.

1. Åtgärder som kan påverka attraktionen och närheten av järnvägstrafik som en

självmordsmetod.

Påverkan av individers/allmänhetens kunskap och medvetenhet

  Närhet, trafikintensitet och regelbundenhet

 Hastighet

2. Åtgärder som kan påverka tillgängligheten och möjligheten till kollision

Hindrande åtgärder: staket och rumslig separation

 Rädda sig undan eller bli ”bortplockad”: detektion, alarm, avskräckande eller

borttagande funktioner

 Hastighetsbegränsning och bromskapacitet

3. Åtgärder som kan påverka konsekvensen av kollisionen 

Modifiering av fronten

Hjul och spårdesign (området närmast spåret)

Vi har gått in i juni månad som ni vet.

Det är en fantastisk tid på året.

Allt växer och grönskar, det är ljust i stort sett hela dygnet och semestern står för dörren.

Ni har säkert märkt att jag är ganska förtjust i att förmedla dikter, citat och sångtexter.

Jag drar mig heller inte för att sno från andra.

Min kompis Ingrid brukar varje år lägga upp de här raderna i sin status på Facebook som nu kommer här:

Att läsas första juni
Var glad min själ för vad du har nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon blir med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år.
i morgon är den andra.

/Kajenn

Och nu är vi redan framme vid den andra.

I vanliga fall brukar jag vara fylld av förväntan och energi.

Men i år är ju inget vanligt år. Visst, jag ser fram emot att vara ledig och resa med familj och att träffa vänner.

Men en stor del i mig längtar till september för då har det gått ytterligare 3 månader av den här jobbiga tiden. Då är det 8 månader, kanske blir det mer "normal" vardag då.

En annan del i mig får nästan panik när jag tänker att då har det gått 8 månader, för det för mig längre bort från den levande Helena.

De minnen vi har tillsammans blir allt äldre och fylls inte på med nya.

Man kan ta en tur till Ullared på sommaren

Man kan åka till Öland på sommaren

Igår ringde ringde min telefon när den låg i väskan.  Jag fick en sån enorm längtan efter att prata med Helena just då,

Medan jag rotade efter den så upprepade jag för mig själv "Hoppas det är Helena, hoppas det är Helena"

Naturligtvis var det inte inte hon men det är skönt att lura hjärnan nån sekund.