Max är en riktig gatukorsning av olika raser.

Vi vet med säkerhet att det är schäfer och rottweiler i honom. Men misstänker att det även finns litet collie och kanske också boxer. 

Hans ansikte blir alltmer likt en rottweiler. Samtidigt har han schäferns långa ben. Han är otroligt smidig. En gång stod han på golvetvid köksbordet och utan sats hoppade han upp från golvet till stående på bordet. Han hoppar likt ett rådjur.

Han är vindögd och öronen ser nästan ut att vara ditkastade.

Näsborrarna är oproportionerligt stora .

Vi misstänker att han ser litet dåligt. Han lyckas aldrig fånga godis om vi kastar till honom. Till hans fösvar kan sägas att han försöker alltid med samma glada humör.

Han drar jättemycket i kopplet, han tycks aldrig förstå varför vi stannar så många gånger och drar tillbaka honom. Istället tycks han få bråttom av alla stopp och stressar sen på ännu mer.

Det går heller inte att släppa honom lös. Det går bra nån minut, sen glömmer han att lyssna och drar iväg utom synhåll.

Han gör utfall mot katter, hundar, hästar, cyklar, löpare, barn, rullatorer, svartklädda.

Grannarna tycker inte om honom.

Så varför behåller vi honom?

För att han har sidor som gör att man bara måste älska honom.

Han är otroligt sällskapssjuk, vill alltid vara där vi är. Han sover alltid i min säng, om han måste ligga på golvet blir han ledsen.

Han vill egentligen väl, men det blir fel. Han glömmer, vissa saker går bara inte in och han tar i för hårt när han leker med andra hundar.

Helena brukade köra med ett citat som jag tror kommer från Nalle Puh: Max är inte dum, han har bara otur när han tänker.

Och Helena hon älskade Max över allt annat - och han henne. Helena pratade alltid så mycket med sina hundar och Max brukade titta på henne precis som att han förstod vartenda ord.

Hon satt ofta med honom i knät och hon pussade och kramade honom ofta. "Lovve, dovve love you", sade hon, han slickade henne i ansiktet och hon skrattade.

Och om Helena älskade honom så gör vi det också.

Igår var hans "kusin" Boss, en tysk jaktterrier här. De är verkligen polare fastän Max är 3 gånger så stor. Det var varmt ute och Max tog ut sig totalt. Han låg och hyperventilerade nästan en timme och var knappt kontaktbar. Hans hjärta slog jättehårt och fort och hela hunden skakade. Vi baddade honom med våta handdukar och klappade på honom.

Till slut repade han sig. Jag hann bli ordentligt rädd under den här stunden och jag kände verkligen hur mycket jag också tycker om honom och att han hör hemma hos oss. För Helenas skull men också för oss som är kvar.

  Helena med sin knähund.

Lovve dovve love you