Har varit hos läkaren idag. Jag jobbar 75%  och det är absolut max vad jag klarar. Tyvärr säger Försäkringskassans normer att min sjukskrivning inte ska förlängas. Motvilligt har min läkare fått dispens att förlänga till och med oktober.

Försäkringskassans normer säger att om man varit hemma mer än 180 dagar så får man vara beredd att jobba på vilket jobb som helst som man skulle klara av.

Jag har redan anpassade arbetsuppgifter på mitt jobb, inte alls samma ansvar som tidigare och  betydligt lugnare tempo än jag brukar. Trots det blir jag väldigt trött efter några timmar och måste alltid vila  när jag kommer hem.,

Jag har försökt förklara att jag inte behöver nån ersättning. Jag vill ha ett intyg som signalerar att jag inte är fullt frisk. Men det går inte heller. Är jag sjukskriven måste jag få ersättning.

Jag skulle så klart kunna ta tjänstledigt´några procent. Men jag tycker principiellt att det är fel , eftersom jag vill dra ner på arbetstiden på grund av att jag inte mår bra. Inte främst för att få mer ledighet.

Min läkare säger att det nog beror på att jag är en för övrigt fungerande person, de brukar gå hårdare åt såna som mig.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare, jag har VABBAT väldigt litet med alla barnen. Med det vill jag säga att jag inte är en sån som nyttjar systemet i onödan.

Men nu behöver jag det, då vill jag inte bli hindrad av allmänna normer som inte frågar efter hur jag mår.

Det är 8 månader sen vi förlorade Helena.

8 månader, är det möjligt?

Det känns som en livstid samtidigt som jag inte förstår att det faktiskt gått 8 HELA månader, 2/3 av ett år, 2 tertial.

Jag kan fortfarande känna precis hur det var den kvällen när livet som vi kände det, rasade.

Samtidigt har vi ju till viss del börjat hitta en form för vårt nya liv.

Jag fick SMS idag från en av Helenas kompisar som skrev att man börjar bli van att sakna Hellan. Och det är så, saknaden finns där så självklart att man ibland inte ens reflekterar över den.

Jag mår förhållandevis bra, även om jag känner mig litet låg just idag. Kanske är det just för att det är den 12:e. Kanske är det för att Helena känns tydligare inom mig idag än hon gjort på ett tag. Jag känner tydligáre vad det är jag saknar och längtar så mycket efter.

Idag är det vår bröllopsdag. Och minsann, jag har fått både blommor och tårta.

Det är 19 år sedan vi gifte oss i Lida kyrka. .

Otroligt vad tiden går. Dániel var 5 och Helena 3½. Fastän Helena var liten så tyckte hon det var så roligt den där dagen.

Hon hade berättat för dagisfröknarna (som de kallades på den tiden) att det varit en stor fest och att mamma och pappa var så glada så de hoppade. Då menade hon när vi dansade brudvalsen.

Den 10 september är också Internationella suicidpreventiva dagen. En dag just för att uppmärksamma frågor kring suicid och hur antalet skulle kunna minskas.

Det är märkligt vilka sammanträffanden som uppstår  i livet.

Jag hade tidigare ingen aning om att 10 september är en dag som manifesterar mot suicid.

Och vem kunde ana för 19 år sedan att vår bröllopsdag, en glädjens dag också i framtiden skulle kopplas samman med det sorgligaste vi nånsin upplevt.

Samtidigt finns det något hoppfullt över att  suicid uppmärksammas på det här sättet. Det är enda möjligheten att få ner det enorma antalet..  

Fina blommor på bordet när jag kom från jobbet.

19 år sedan, i Åsas brudklänning

Min sida av släkten. Helena och Daniel framför mamma och pappa.

Återigen en helg med det mest underbara solväder man kan tänka sig.

Jag och Tommy har varit på armémuseum i Strängnäs. Jag gjorde ett inlägg på FB om det. Första inlägget sen 12 januari som inte handlade om Helena.  Kändes så bra att skriva några nonsensrader, så normalt.

Jag sitter och lyssnar på fantastiska  Queens "Bohemian rhapsody". En mörk text om en kille som begått ett mord och nu ska avrättas. Vi sjöng den i våras i kören på jobbet. Den har ju flera rader som handlar om livets tunga sidor "sometimes I wish I never been born at all" "If I'm not here tomorrow carry on" .

Då i våras var jag ju mycket skörare än jag är nu. Trots det hade jag inga problem att sjunga den typen av text.

Jag tyckte bara det var roligt för jag tycker så mycket om låten.

Efter en körövning kom jag till min avdelning. Då pratade någon om en jättetrevlig tjej som jobbar hos oss: "Hon är verkligen  solstrålen på avdelningen".  Den meningen högg som som en kniv. Jag hade nämligen läst i ett inlägg om Helena där man skrev att HON var "solstrålen på hemtjänsten"

Med det vill jag säga att man aldrig kan lista sig till vad som är känsligt för den som är i sorg. Det mest positiva och oskyldiga kan ibland göra mest ont att höra.

En annan text jag drar mig till minnes att jag sjöng i påskas med kyrkokören handlade om Jesu uppståndelse.

Det var något om "Jesus har återuppstått, som den första av de avlidna".

Vad jag vet har det inte hänt efter det. När vi sjöng de raderna tänkte jag litet galghumoristiskt att det var hög tid för en upprepning och att jag hoppas Helena blir den andra i världshistorien som återuppstår.

Nu ska vi titta på Sally och dricka te.

Sorg är så mycket mer än att gråta.

Vad sorg handlar om för mig är att hitta ett sätt att hantera det ofattbara och att finna vägen till ett fungerande fortsatt liv.

Det behövs tid till stillhet och eftertanke men också till aktiviteter som skapar kraft inför framtiden.

Jag brukar vanligtvis inte ligga kvar i sängen eller vara apatisk. Jag gråter en del fortfarande men inte så länge åt gången.

Det är så olika och inget är mer rätt än något annat.

Däremot har jag vissa "kryckor" eller "tuvor" jag hoppar emellan . Eller ska man kalla det ritualer?

Jag har tidigare berättat att jag har behov av att åka ofta till kyrkogården till graven. Det är också viktigt för mig att hålla fint på skänken med Helenas foton och minnessaker.  Det finns alltid fina blommor där och vi tänder ljus varje kväll. När jag släcker ljusen för kvällen säger jag alltid godnatt till Helenas foto.

Jag har ofta på mig något som tillhört Helena eller som jag fått i present av henne.

Om jag reser bort är det extra viktigt för mig att ha med något som jag känner kopplar mig till Helena.

När jag köper res-presenter till familjen är det självklart att även Helena ska "få" något.

Jag vet att det inte är på riktigt men det känns bra för mig att göra så.

När jag var i London i somras köpte jag ett armband med nitar i Camden. Nu närjag var i Finland köte jag en stor chokladkaka med Helenas favorit, Marabou mjölkchoklad. Några bitar har jag lämnat på kyrkogården, resten finns på hennes skänk. Ibland tar jag någon bit och lämnar tillbaka resten.

Jag vet att det är fånigt men det fungerar för mig.

Härkommer en bild på Helena som jag tycker väldigt mycket om.

Det är verkligen hon.

Bild från 2008. En glad Helena med sitt fina leende.

Armbandet

Chokladkakan

Har haft jättefina dagar i Finland med väninnorna. Jag ska berätta mer om det i senare inlägg och lägga upp bilder. Kameran har åkt med Tommy till Skåne så jag kan inte visa dem nu.

Igår fyllde Ronja 2 år. Jag missade hennes födelsedag men hon hade fått ett extra gott märgben.

Förra året, på hennes 1-årsdag, var hela familjen bjuden till Helena på födelsedagskalas. Helena hade gjort en  tårta till hundarna och vi på två ben åt wienerbröd. Jag skrev i min dagbok "Åkte och köpte hundpresent. Gick till Helena och firade Ronja som fyllde 1 år. Helena hade gjort en jättefin tårta"

Det var en måndag Ronja fyllde 1 år. Jag minns att jag tänkte när jag gick hem från kalaset att jag var väldigt lyckligt lottad. Tänk att kunna fira en hundfödelsedag på en måndag och att ha tre så fina barn att fira den med.

Jag tänkte också att så länge jag har min man och våra tre barn så behöver jag inget mer.

Nu i efterhand önskar jag att jag också sagt det till min familj då, inte bara tänkt det. Att Helena fått höra det.  

Ronja med sin 1-årstårta

   Nu packar jag återigen väskan för att åka på en tripp.

Jag och mina väninnor Barbro och Kristina ska åka på en sen länge planerad resa till Finland.

Vi ska vara 3 dagar i stuga på landet och det finns varken TV eller Internet där.

Jag tycker det ska bli så skönt att vila från allt sånt. Vara helt bortkopplad, inte kunna kolla mail eller surfa på Internet.

Litet nervös är jag över att vara borta från hela . Hittills när jag åkt någonstans i flera dagar har jag ju haft någon av dem med mig.

Jag brukar inte ha problem att vara borta, jag tycker om att göra saker själv.

Men sen i januari är jag en riktig huskatt som helst håller mig hemma och är med min familj hela tiden. Jag pysslar med djuren och huset och trivs med det.

Jag har ju gått ned i arbetstid. Jag är sjukskriven nu men jag tror inte jag vill jobba heltid sen när jag är fullt pigg igen heller. Och jag kommer aldrig att jobba en övertidstimme mer i hela mitt liv. Sparka mig på smalbenen om jag gör det.

Kanske är det en klokskap jag fått i och med att jag förlorade Helena; jag värderar det som är viktigast högre och vill lägga min tid på det.

Men visst ser jag fram emot några dagar med mina vänner. Vi ska promenera, äta gott, läsa och handarbeta. Och kanske dricka något litet glas vin.

Innan jag åker iväg besöker jag alltid kyrkogården och "berättar" för Helena att jag är borta några dagar. Jag vet ju att det inte gör någon skillnad för henne om jag åker till kyrkogården eller inte. Förhoppningsvis finns hon nånstans och vet det ändå.  Eller också gör hon inte det, ingen vet.  Men det känns bra för mig, som en ritual.

Jag var där ganska länge imorse på väg till jobbet. Fixade litet med blommorna (Tommy var där igår och ordnade så fint) och pratade med Helena om att jag är borta några dagar. Det blev ganska känslosamt och tårögt.

Det var en kyrkogårdsarbetare som krattade gångarna runt hennes plats när jag var där.  Jag väckte nog hans nyfikenhet. Jag såg i ögonvrån när jag var på väg till bilen att han gick fram till Helenas sten och läste på den. Jag tyckte det var litet gulligt.

Och när jag satte mig i bilen och satte på radion så var Gert Fylking där och drog sin "Fredagsfräckis". Helena älskade hans fräckisar och hade ett par böcker med hans samlade fräckisskatt. Det var ingen rumsren historia han drog men jag var tvungen att dra på munnen . Tänk hur tillfälligheterna styr och påverkar humöret.

Avslutar med en bild jag tog idag på kyrkogården.

Vi hörs på onsdag igen.

Nu känner jag tydligt att det nya livet tar alltmer tid.

Jag glömmer så klart inte Helena. Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tänker på saker hon gjort och sagt. Jag undrar vad hon skulle gjort nu om hon funnits kvar hos oss. Hade hon studerat? Jobbat på dagis? Jobbat i hemtjänsten?

När jag åker till kyrkogården, vilket händer flera gånger i veckan, så hoppas jag alltid att stenen inte ska finnas där för då skulle det här hemska inte ha hänt.

Jag skrev om hennes bil förra veckan. Annelie påminde mig om att Helena döpte bilen till PEO, efter reg skylten. Annelie pratade också om en annan bil en Kia som familjen tidigare ägde. Den bilen döpte Helena till Ann-Britt.

Det är Helena i ett nötskal och det är den Helena, som kunde döpa en bil till Ann-Britt, som jag saknar så väldigt mycket.

Samtidigt så pågår då som sagt det nya livet. Att jobba 75% gör att den fria tiden minskar betydligt mot tidigare.

Vi har numera även Ronja på heltid, jätteroligt men hon kräver både motion och stimulans.

Vi har firat Daniels och Tommys födelsedagar den här veckan. Det innebär att vi nu tagit oss igenom hela familjens födelsedagar utan att Helena finns här. Och vi har klarat det!!

Jag jobbar ju på Riksteatern, en teater som turnerar över hela Sverige. En sak som är rolig med att jobba där är att jag ganska ofta får besöka ställen som jag troligen inte skulle komma till annars.

Nu i helgen var jag utanför Emmaboda i Småland, i en liten by som heter Mundekulla.

Där har man byggt upp en fantastisk konferensanläggning på en gård som var rivningsklar för 20 år sedan.

Allt är ekologiskt och man satsar på solenergi och återanvändning. På anläggningen anordnas årligen bland annat musikfestivaler förutom alla konferensuthyrningar.

I Mundekulla hade jag nöjet att få hålla kassörskurs för ett antal kassörer från våra lokala föreningar.

Mycket trevligt och så roligt att få besöka gården.

Jag avslutar med några bilder därifrån.

Ta det lugnt

Ett gammalt stenbrott som blivit amfieteater

Kapellet, stomme av halm. Inte byggt för någon enskild religion.

Utedasset är numera bibliotek.