Älskade vännen!!
Så länge sen jag skrev här.
Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig.
Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. Jag hade behövt ta hand om dig mera Jag borde förstått och sett din skörhet. Så mycket jag hade gjort annorlunda om jag vetat mera vad psykisk ohälsa handlar om. Jag har fått lära mig i efterhand och försöker dela med mig av det jag lärt mig. På så vis finns du med och gör skillnad fast du inte finns kvar.
Men att jag inte förstod allt som fanns inom dig innebär inte att allt var fejk och yta. Jag tror ändå att de flesta dagarna under de knappt 22 år du vandrade med oss på jorden var bra dagar. Och att skratten som klingade från dig var äkta.

Nu har vi gått utan dig så länge. Ibland funderar jag över vad jag saknar mest. Är det tjejkvällarna med film och godis? Bilturerna vi gjorde tillsammans? Eller några av alla tusentals minnen och episoder vi delade. Svaret är att det går inte att hitta en sak eller stund eller egenhet. Jag saknar DIG med allt det innebar.
Du är en bubbla inom mig. Ständigt där. Ofta ganska liten, inte alltid märkbar. Men vissa dagar, som idag på din födelsedag skymmer den bubblan nästan allt annat. 
Min fina, fina Stinta. Så full av energi, roliga upptåg, bestämd, envis, alltid nåt på gång. Ditt underbara leende. Jag hör fortfarande inom mig hur din röst lät.
Jag minns hur det kändes att lyfta dig bär du var ett år, så liten och späd. Alla egna ord du hittade på. Du rockade sockor långt innan det var uppfunnet för du orkade aldrig leta reda på två likadana.

Som jag saknar dig!!!
Jag gråter och jag ler. Jag är ändå så tacksam för att jag fick ha dig i mitt liv. För kärleken övervinner allt och kärleken är värt allt.

Älskade Helena! Jag hoppas du firar ordentligt idag och att alla hundarna och katterna som lämnat oss   finns runt omkring dig.

Sorgen är den fläck i ögats lins
som allt du ser skall brytas genom.
Sorgen är en värld av tomrum;
allt du ser skyms av en frånvaro.
Sorgen är den fläck i huden
där ingen mer kan röra dig.
Sorgen är det ärr i örats hinna
dit aldrig mera älskads röst kan nå.
Sorgen är den smärtans insikt
att kärleken och liv står över allt.
Sorgen är bevis: att du har levt
och det du levt var rikt och gott.
Lyckan över detta skall en gång
med livets hjälp gå genom sorgens väggar
Sam Carlquist

Älskade Stinta!

Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu. 

Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen. 

Din faster och farmor dog i början av april med några års mellanrum.

7 april  2017 var det en galning som fick för sig att stjäla en lastbil och köra i full fart på Drottninggatan.

Och i år är i stort sett hela världen lamslagen av ett virus.

Så du får ofta konkurrens om uppmärksamheten på  din födelsedag. Det hade du nog inte tyckt om, du som helst ville stå i centrum.

Idag har det gått 29 år sen den fantastiska vårdagen du såg dagens ljus.

Jag tänker inte så mycket på hur många år du skulle fyllt, hur många år som gått sen du kom till oss. Men jag minns för alltid känslan när du kom. Den totala lyckan och den omedelbara kärleken som föräldrar känner för sina barn.  Det var många barn som föddes i Södertälje den här dagen och det var fullt överallt. När vi lämnade förlossningen fick vi vänta flera timmar i korridoren innan det fanns någon ledig plats på BB. Jag satt på en säng med dig inlindad i en filt bredvid. Det var tröttsamt och obekvämt men det gjorde inget för du hade kommit till oss.

Och jag tänkte nog aldrig nåt annat än att du skulle stanna för alltid.

Jag inser med tiden att det här med hur många år du skulle varit eller hur länge du varit borta spelar allt mindre roll.

Jag hade länge "milstolpar" när jag tänkte att när de passerat skulle du kännas längre bort.

När januari 2013 övergick i februari, till en månad du inte var med. När 2013 övergick i 2014 till ett år du inte var med.

När 2019 blev 2020 och ett decennium du inte finns med. 

Men du är lika borta hela tiden.  Det har du varit alldeles för länge.

Vardagen utan dig fungerar numera bra. Det gjorde den inte den första dagen, första månaden eller första året. Kanske inte ens de första åren. Så ur den synvinkeln är tiden mera en vän.

Ibland kan jag känna mig så sorgsen över allt du missat de här åren. Resor, jobb, hänga med familj och vänner, bli vuxen på riktigt. Och mitt hjärta kan nästan brista när jag tänker på att du som alltid hade den senaste modellen av telefon aldrig kan äga en senare modell än den Iphone 4  du var så stolt över men som nu är hopplöst omodern.

Vi klarar oss Helena, det gör vi. Vi har det bra. Men vi saknar dig så otroligt mycket.  Det spelar ingen roll hur lång tid det går utan dig. Vi kommer alltid sakna dig lika mycket. Det är så fel att du inte är här. Och särskilt idag skulle du varit här och firat din 29-årsdag med oss.

Jag återanvänder bilden från din 18-årsdag igen.

12 januari. F**ng j**a dag.

Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013.

Jag vet inte om ni sett filmerna om det helt bedårande träsktrollet Shreck.  I en av filmerna får han välja bort en dag i sitt liv. Shreck begår misstaget att välja bort den dag han föddes och därmed försvann även alla andra dagar.

Om jag fick välja bort en dag i mitt liv så skulle det utan tvekan vara 12 januari 2013. Tänk om man bara kunde deleta den dagen och ta vid från 11 januari igen.

Sju år är en lång tid att inte få träffas och vara tillsammans. Det är så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket som inte blev sagt när jag hade chansen, då när jag trodde att vi hade hela livet på oss att prata med varandra.

Men också så mycket jag velat säga om det liv som vi kallar efterlivet. All kärlet och längtan som ligger uppdämnd och bara väntar på att komma ut.

Och  allt som händer oss här och nu. Som hänt de senaste sju åren och där Helena skulle varit en självklar del.

Men sen är det är ju också så att förlora Helena har  gjort att livet tagit oss på vägar vi troligen inte gått annars. Livet fungerar så, vi påverkas och förändras av det som händer och förhoppningsvis lär vi oss något längs vägen.

Jag hade knappt ägnat psykisk ohälsa och självmord en tanke innan vi förlorade Helena. Jag hade helt enkelt inte kunskapen,jag oroade mig inte ens för att det skulle hända, för det fanns inte i min sinnesvärld. Kanske det största misstaget jag gjorde. Jag vet inte om det kunnat rädda Helena om vi i omgivningen haft mer kunskap. Det finns inga garantier, men chansen är relativt stor att det gjort skillnad.

En stor del i mitt sorgearbete var att söka kunskap och att engagera mig i dessa frågor. Jag kom tidigt i kontakt med Suicide Zero och har haft förmånen att följa föreningen från det att vi var några få engagerade till att idag vara mer än 10 anställda och begreppet Suicide Zero är välkänt.

Sen 1 januari arbetar jag heltid i Suicide Zero och det känns både meningsfult och en ynnest att få möjlighet att arbeta inom ett ämne jag brinner för.

Ett av de ben Suicide Zero står på är  påverkansarbete för att psykisk ohälsa och förebyggande av självmord ska bli en prioriterad politisk fråga. För att verkligen kunna påverka måste man veta hur ett system fungerar, i det här fallet det politiska systemet. Jag började därför engagera mig för att lära mig mer. Parti var givet, jag var medlem sen tidigare. Med viss förvåning insåg jag att det var jätteroligt. Det är också så att i politik hänger frågor ihop och man behöver ta ett ansvar för helheten.

Intresset för politik har bland annat lett till att jag numera sitter som ledamot i Utbildningsnämnden.

Jag har också engagerat mig i flera anhörigföreningar och träffat fantastiska människor som alla försöker hitta vägar att hantera det som egentligen inte går att "hantera"

Så livet fortsätter. Det finns ett talesätt som säger att "Om Gud stänger en dörr så öppnar han ett fönster". Vi påverkas av det som händer. Vissa saker som händer, som att förlora ett barn, går aldrig att göra bra. Hela livet påverkas för all framtid.

Men det kan leda på nya vägar som man aldrig skulle hittat annars.

Livet rullar på men 12 januari kan aldrig bli en riktigt bra dag. Den dagen kastas jag alltid tillbaka till den förfärliga lördagen 2013 när vår älskade Stinta inte orkade.       

 28 år idag

28 år, bara två år till 30.

När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20.

Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig.

Daniel din storebror som föddes 19 månader före dig är snart 30.

Och Emilia, som du var som en extramamma för har fyllt 20 och är snart lika gammal som du.

Det är så märkligt när man tänker i de perspektiven. Du är storasyster och storkusin men snart yngst av alla.

För 21 år är du.

Din morbror uttryckte att du klev av den där januaridagen 2013. Du klev av och vi fortsatte resan utan dig.

Jag skulle så gärna vilja säga att vi firar idag. För det är så klart en dag att fira att du kom till oss. Jag är tacksam för våra år tillsammans.

Men jag känner ingen feststämning, jag känner mig bara ledsen. Du är inte här, inte idag och inga andra dagar.

Älskade Helena, våran Stinta. Så saknad, alla dagar.

Den dag du föddes var en måndag precis som idag. En varm och solig måndag, det var närmast sommarvärme ute. Det var en drömförlossning, snabbt och lätt. Jag har många gånger sagt att om alla förlossningar var som din så skulle jag kunnat föda hundra barn.

Din första födelsedag sen du lämnat oss var också en solig och varm måndag. Men vilken skillnad.

Jag minns hur jag oroade mig för hur det skulle vara på din födelsedag när du inte var här. Jag  ville helst undvika dagen, hoppa över den. Det kändes så outhärdligt med din födelsedag utan dig.

Till slut bestämde vi oss för att ta makten över dagen. Vi fixade en buffé och bjöd in ett stort antal nära och kära.

Det var en jobbig dag. Men vi bestämde själva hur vi skulle ta oss igenom den.

Nu har det gått ytterligare sex år. Efter den där första födelsedagen utan dig har det inte känts naturligt att fira. Det blir istället en dag när du om möjligt är med oss mer i tankarna än annars.

Det är din dag , i varje andetag, men vi firar inte.

Med tiden blir vardagen möjlig att hantera. Jag tänker ofta på dig med ett leende. Ibland kan jag sakna dig vid de mest triviala situationer. Som när jag är sen till ett möte kan jag tänka hur irriterad du skulle vara att jag inte kan passa tider.

Men två dagar på året är och förblir bottenlösa.

Årsdagen när du lämnade oss, all förtvivlan som kommer över oss igen.

Och din födelsedag, påminnelsen om alla år vi inte fick tillsammans.

Helt plötsligt är vi här igen.

11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år.

5 år.

Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång.

Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mesta, full av energi.

Ibland stannar jag till och förundras över att livet trots allt kan bli så bra igen. Jag kan bli glad över att jag engagerar mig  och bryr mig om  småsaker.

Jag är mycket mer tacksam för sånt nu än jag var tidigare.

Tiden hjälper till att bli stark igen. Men bara tiden räcker inte. Det är ett hårt arbete att sörja. Att kämpa med den enorma saknaden som ibland gnager in i skelettet.

Jag lever ett liv med jobb familj och husdjur hobbies, vänner och allt annat som hör livet till.

Men jag tillåter mig att sakna Helena , att prata om henne, spela hennes musik, ha hennes saker framme i huset.

Jag är engagerad i frågor som rör psykisk ohälsa och självmord. Och jag har ett stort nätverk  med andra föräldrar som också förlorat barn.

Jag brukar säga att det är för att jag tillåter mig att vara med Helena och sorgen som jag förmår att leva ett gott liv i den övriga världen. Och om jag hade fått en krona varje gång jag tänker på Helena så skulle jag vara förmögen.

Nu inför årsdagen är jag åter tillbaka till den sista tiden vi hade Helena hos oss. Hennes sista vecka, resan till mormor, sista middagen tillsammans, sista gången vi tankade bilen tillsammans, sista gången hon kom med sin smutstvätt, sista gången för allt.

Och varje sista gång återupplever jag år efter år. Och nånstans undermedvetet hoppas jag nog på att jag ska kunna rädda henne. Att jag har de här dagarna på mig. Imorgon är den chansen borta - till nästa år

Sista gången jag såg Helena var på eftermiddagen den 11 januari 2013, det årsmärket är redan passerat.

För 5 år sedan var Helena inne på sitt sista dygn i livet. Hur tänkte hon? Hur var de sista timmarna? Hade hon bestämt sig? Hade hon bestämt sig men hoppades på ett tecken på att hon skulle försöka leva ett tag till?

Det får vi aldrig veta.

Jag vet bara att jag kommer att sakna henne och längta efter henne så länge jag lever.

Och jag vet att bilderna på henne visar en tjej som blir yngre  för varje år.

Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte.
Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt likt just nu. Inte ens Ronja är den vanliga, busiga, fruktansvärt irriterande hund vi är vana vid.
Jag tänker på när Max kom till oss.
Det var den 14 juli 2011. Jag och Helena gjorde en utflykt till Borlänge den dagen
. Vi hälsade på Emilia som var där på fotbollsläger. Det var också en speciell dag för jag hamnade i två poliskontroller och fick blåsa. (Rutinkontroller och inget utslag). Dessutom åkte jag dit för fortkörning, första och enda gången.
Under resan fick Helena en bild via MMS från Tommy. Bilden föreställde en 5-månaders blandrasvalp. Valpen hade blivit inlämnad för avlivning på grund av att familjen den bodde hos blivit allergisk. Veterinären tyckte dock det var en så fin hund så hon hade bett om att få några dagar på sig att hitta ett nytt hem. Via bekantas bekanta kom frågan till oss om vi kunde tänka oss. Helena såg bilden, blev störtförälskad. På vägen hem från Borlänge hämtade vi honom i Saltsjö Boo. Hon tvekade inte en sekund, hon skulle bli hans matte.
Så hamnade Max hos Helena.
Han var stor redan då, ganska ouppfostrad, stark som en björn och otroligt charmig och kärleksfull. Han älskade Helena och hon älskade sin Maximus. Några månader senare kom också Ronja. Helena hade länge planerat att skaffa en doberman och vägrade ändra sina planer trots att hon nu hade Max.
Hon tyckte mycket om Ronja men det speciella band hon hade till Max fanns inte med Ronja.
Helena hade fullt upp med sina hundar. Hon tränade dem, gick på kurser och gosade med dem. Roligt men slitigt.
Nästan på dagen ett och ett halvt år efter det att Max kommit till Helena så dog hon.
För oss var det så självklart att hundarna skulle bo hos oss när Helena inte fanns. Vi ville göra det för Helenas skull men också för vår egen. De var ett band till henne som kändes viktigt att ha kvar. Dessutom hjälpte de oss otroligt mycket i sorgearbetet. Hur tungt det än kändes så var vi tvungna att gå ut med dem, att ha rutiner.
Det blev med tiden helt naturligt för oss med alla djur. Vi hade ju Milo sen tidigare också.
Vi har i mycket rättat in vårt liv efter hundarna. Accepterat att vi inte kan åka på längre semestrar, ständigt tänka på att hundarna behövde bli rastade.
Jobbigt på många sätt men det har också gett oss så mycket.
Nu finns inte Max mer. Han blev bara 6 år, det var alldeles för tidigt.
Och när han lämnade oss var det ett väldigt starkt band till Helena som försvann.
Jag var inte alls redo för det.

Vad märkligt det blir.
Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag .
Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlorat någon fortsätter fira, som en hyllning till livet och för den tid man fick tillsammans.
Jag tycker det är fint men för vår familj känns det inte rätt.
Hon finns med i allas tankar litet extra, vi åker till graven, spelar hennes musik, ser på bilder. Känner oss litet mer sårbara än vanligt veckorna innan. Och i likhet med årsdagen av hennes död, ökar vemodet alltmer ju närmare dagen kommer för att sen klinga av när dagen varit. Och vi återgår till det vardagsliv vi känner till nu. Ett bra liv, om än med ett sorgflor i kanten.

Så plötsligt igår eftermiddag på jobbet, nån har sett en nyhetsflash. Rusar ut i korridoren " Har ni hört vad som händer" Lastbil på Drottninggatan mejar ner människor.
Terrorn är i Stockholm. En galning stjäl en lastbil , kör Drottninggatan i hög fart och mejar ner och dödar människor. Ännu ett helt meningslöst massmord, enbart med syfte att skapa sorg och förödelse.
Fruktansvärda bilder och rapporter kablas ut.

Och allt allt allt fokus blir här och nu. Att få tag på resten av familjen och veta att de är ok. Telefonlinjerna överbelastade, går inte att komma fram. Får inte tag på Emilia, hon skulle till stan. Får till slut tag på Tommy som pratat med henne, hon har lämnat Hötorget en kvart innan. Daniel är hemma i säkerhet
Tommy jobbar. Tåget han kör får inte lämna centralen. Ser folk i panik springa över spåren, några rusar in på hans tåg för att söka skydd. Centralen utryms, bara en handfull människor kvar, däribland Tommy. Bombbilarna kör in.
Emilia och hennes kompis lyckas få en taxi till Huddinge där jag hämtar dem. Sent på kvällen kommer Tommy hem.
Vår familj är i säkerhet och jag är så otroligt tacksam för det.
Men för minst fyra andra familjer blir livet aldrig detsamma.
Och jag tänker att jag till viss del vet vad de går igenom. Jag har också fått ett fruktansvärt besked en gång. Polisen ringer på dörren och sen blir inget sig likt.
Jag vet också hur mycket stödet från andra betyder. Igår kom det en stadig ström av rapporter hur folk hjälpte varandra, upplät sina hem, köpte mat.

Flaggorna vajar på halv stång i Sverige idag.
Vi började vår dag med att åka till kyrkogården. Den lilla och den stora världen. Vi ensamma vid vår dotters grav. På Drottninggatan växer blomsterhavet.
Det är vår älskade, fina Helenas 26-årsdag. Jag saknar henne så otroligt mycket. Alla dagar.
Detta är en dag då hela Sverige är i sorg. Min personliga sorg blandas med en ny nationell.
Och jag vet också att i likhet med att jag reste mig när jag förlorade Helena så kommer Sverige som land att resa sig ur detta.
Livet går vidare. Men det blir inte detsamma igen.

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook.