Dessa dagar avlöser skolavslutningarna varandra. Jag tycker om skolavslutningar. Det är något hoppfullt  över det och jag kan ibland få den där känslan av lyckopirr jag själv hade när jag var barn. Att ha hela sommarlovet framför sig.

Daniel började första klass 1996 och den dess har vi haft skolbarn i familjen oavbrutet.

Idag har Emilia slutat 7:an och det var första gången på alla år som jag inte var med vid avslutningen.

Det kändes litet vemodigt men jag räknar med att få återkomma om ett par år när hon slutar 9:an.

Samtidigt tänker jag på när Helena slutade 7:an. Då var jag faktiskt där, mest beroende på att Daniel gick ut 9:an samtidigt.

Vid den tiden var Helena inne i sin punkperiod. Dagen till ära hade hon sin "värsta" mundering med kläder i trasor, stora svarta kängor och rakat hår.

Daniel å sin sida var dagen till ära klädd i kostym.

Så det var verkliga kontraster. Min svägerska Monica var med eftersom kusin Jimmy gick i samma klass som Daniel.

Vi tappade nästan andan av Helenas uppenbarelse.

Vi skrattade och kunde inte få  in i skallen att Helena och Daniel var syskon.

Å andra sidan minns jag också en avslutning när Helena gick ut 2:an och Daniel 4:an.

Den gången blev jag och Daniel kallade till rektorn efteråt. Rektorn hade bett Daniel ta av sig kepsen, varvid han bad henne dra åt helvete. Så kepsen blev konfiskerad och vi fick en avhyvling av rektorn.

Den gången var det Helena som tröstade mig och som tog hand om Emilia som satt i vagnen.

Jag har få bilder från Helenas punkperiod. Hon ville inte gärna prata om den tiden och jag misstänker att hon deletade vissa bilder. Så jag har inga bilder från avslutningen men några smakprov på hur hon kunde se ut kommer här:

 

Barbro

13 juni 2013 21:05

Kul historia med Daniels keps, hahahaaa

Eva Wedberg

17 juni 2013 21:14

Ja vi har skrattat åt det många gånger efteråt. Men just då var det inte så lustigt. :-)

 

På Selmas gata

16 juni 2013 17:49

Hej Eva,
som du vet brukar jag kika in på din blogg ibland, jag tycker att den är en sådan fin hyllning till din dotter samtidigt som den tar upp ett viktigt ämne.

Jag har en fråga som jag funderat på, du behöver inte svara om du tycker att den är för privat, men jag undrar om Helena innan hon gick bort visade några tecken på att vara deprimerad? Alltså, du nämnde i ett inlägg att hon såg ledsen ut, men var det det enda? Eller fanns det sådant som du då inte såg men som du förstår nu?

Jag har en vän som lever med en psykisk sjukdom och som ibland säger att hon inte orkar leva. Men jag undrar om det nästan inte är mer vanligt att man som vän/anhörig står där och är så chockad eftersom man inte förstått att personen mår SÅ dåligt? Visste Helenas kompisar att hon mådde så uselt? Har ni kunnat få någon förklaring alls?

hälsningar/tanja

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

17 juni 2013 21:24

Hej!
Den sista tiden var Helena inte sitt vanliga glada jag. Hon hade jobbat väldigt mycket, hade sina två hundar som tog mycket tid och så vidare så jag tror hon var utarbetad.
Hon uttryckte för några av sina kompisar att hon var ledsen.
Så på ett sätt fanns det tecken, åtminstone nu i efterhand kan vi se det. Men ingen anade att hon såg detta som ett alternativ. Alla är vi ledsna emellanåt, livet går i vågor, och hon verkade inte så ledsen så vi var oroliga utan vi trodde det skulle bli bättre med tiden.
För hon hade också många planer och drömmar. Hon hade kommit in på utbildning, fått nytt jobb, planerade en resa till Amsterdam med vänner och så vidare.
Hon hade aldrig uttryckt att hon var trött på livet.
Jag tror tyvärr det är väldigt vanligt att man som anhörig blir chockad när detta händer och det är först efteråt som man ser tecknen. Det finns helt enkelt i vår värld att detta kan hända.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Älskade vännen!! Så länge sen jag skrev här. Idag är det din födelsedag, ännu en utan dig. Det är 10:e gången vi inte kan fira dig. Om du fått vara kvar hade vi firat din 31-årsdag idag. Men du är för alltid 21, litet vilsen och inte riktigt vuxen. J...

Älskade Stinta!   Det är så obegripligt, ytterligare en födelsedag utan dig. Jag börjar tappa räkningen hur många gånger du inte varit med. Jag tror det är den åttonde gången nu.  Det har flera gånger varit dramatiskt runt omkring den här dagen...

12 januari. F**ng j**a dag. Sju år idag sen katastrofen. Det är helt otroligt att det gått sju är. 12 januari kommer aldrig att bli en bra dag. Inget den dagen kan uppväga att Helena lämnade oss den 12 januari 2013. Jag vet inte om ni sett filmer...

     28 år idag 28 år, bara två år till 30. När du lämnade oss var du mindre än två år äldre än 20. Och du är för evigt 21 år, det var de år du fick här hos oss. Eller snarare de år vi fick med dig. Daniel din storebror som föddes 19 månade...

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...