catchingup

Direktlänk till inlägg 13 juni 2013

Skolavslutning

Av Eva Wedberg - 13 juni 2013 19:42

Dessa dagar avlöser skolavslutningarna varandra. Jag tycker om skolavslutningar. Det är något hoppfullt  över det och jag kan ibland få den där känslan av lyckopirr jag själv hade när jag var barn. Att ha hela sommarlovet framför sig.

Daniel började första klass 1996 och den dess har vi haft skolbarn i familjen oavbrutet.

Idag har Emilia slutat 7:an och det var första gången på alla år som jag inte var med vid avslutningen.

Det kändes litet vemodigt men jag räknar med att få återkomma om ett par år när hon slutar 9:an.


Samtidigt tänker jag på när Helena slutade 7:an. Då var jag faktiskt där, mest beroende på att Daniel gick ut 9:an samtidigt.

Vid den tiden var Helena inne i sin punkperiod. Dagen till ära hade hon sin "värsta" mundering med kläder i trasor, stora svarta kängor och rakat hår.

Daniel å sin sida var dagen till ära klädd i kostym.

Så det var verkliga kontraster. Min svägerska Monica var med eftersom kusin Jimmy gick i samma klass som Daniel.

Vi tappade nästan andan av Helenas uppenbarelse.

Vi skrattade och kunde inte få  in i skallen att Helena och Daniel var syskon.


Å andra sidan minns jag också en avslutning när Helena gick ut 2:an och Daniel 4:an.

Den gången blev jag och Daniel kallade till rektorn efteråt. Rektorn hade bett Daniel ta av sig kepsen, varvid han bad henne dra åt helvete. Så kepsen blev konfiskerad och vi fick en avhyvling av rektorn.

Den gången var det Helena som tröstade mig och som tog hand om Emilia som satt i vagnen.


Jag har få bilder från Helenas punkperiod. Hon ville inte gärna prata om den tiden och jag misstänker att hon deletade vissa bilder. Så jag har inga bilder från avslutningen men några smakprov på hur hon kunde se ut kommer här:


 


 

 



 
ANNONS
 
Ingen bild

Barbro

13 juni 2013 21:05

Kul historia med Daniels keps, hahahaaa

Eva Wedberg

17 juni 2013 21:14

Ja vi har skrattat åt det många gånger efteråt. Men just då var det inte så lustigt. :-)

 
På Selmas gata

På Selmas gata

16 juni 2013 17:49

Hej Eva,
som du vet brukar jag kika in på din blogg ibland, jag tycker att den är en sådan fin hyllning till din dotter samtidigt som den tar upp ett viktigt ämne.

Jag har en fråga som jag funderat på, du behöver inte svara om du tycker att den är för privat, men jag undrar om Helena innan hon gick bort visade några tecken på att vara deprimerad? Alltså, du nämnde i ett inlägg att hon såg ledsen ut, men var det det enda? Eller fanns det sådant som du då inte såg men som du förstår nu?

Jag har en vän som lever med en psykisk sjukdom och som ibland säger att hon inte orkar leva. Men jag undrar om det nästan inte är mer vanligt att man som vän/anhörig står där och är så chockad eftersom man inte förstått att personen mår SÅ dåligt? Visste Helenas kompisar att hon mådde så uselt? Har ni kunnat få någon förklaring alls?

hälsningar/tanja

http://selmasgata.blogspot.se

Eva Wedberg

17 juni 2013 21:24

Hej!
Den sista tiden var Helena inte sitt vanliga glada jag. Hon hade jobbat väldigt mycket, hade sina två hundar som tog mycket tid och så vidare så jag tror hon var utarbetad.
Hon uttryckte för några av sina kompisar att hon var ledsen.
Så på ett sätt fanns det tecken, åtminstone nu i efterhand kan vi se det. Men ingen anade att hon såg detta som ett alternativ. Alla är vi ledsna emellanåt, livet går i vågor, och hon verkade inte så ledsen så vi var oroliga utan vi trodde det skulle bli bättre med tiden.
För hon hade också många planer och drömmar. Hon hade kommit in på utbildning, fått nytt jobb, planerade en resa till Amsterdam med vänner och så vidare.
Hon hade aldrig uttryckt att hon var trött på livet.
Jag tror tyvärr det är väldigt vanligt att man som anhörig blir chockad när detta händer och det är först efteråt som man ser tecknen. Det finns helt enkelt i vår värld att detta kan hända.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Torsdag 11 jan 21:12

Helt plötsligt är vi här igen. 11 januari, imorgon 12 januari. Det har gått ytterligare ett år. 5 år. Det är svårt att förstå. Så kort tid och ett helt liv på samma gång. Jag mår bra nu. Livet är gott på så många sätt. Jag är glad för det mes...

Av Eva Wedberg - 10 juni 2017 19:29


Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte. Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt ...

Av Eva Wedberg - 8 april 2017 16:42

Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - 13 februari 2017 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10
11
12 13
14
15
16
17 18 19 20
21
22
23
24 25 26 27 28
29
30
<<< Juni 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se